5. nov, 2016

Kan du sålla i bruset av låtsaskärlek?

När mår jag bäst? Är det när jag ligger på ett spa? Åker på den lyxiga resan? Arbetar med välgörenhet? Äter praliner i soffan med en god bok i händerna?

Ja, det kan kanske vara alla dessa förslag, men det kan också vara inget av dem. Det beror på vem jag är. Jag vill påstå att ingen människa mår som bäst på en lyxig resa, eller på ett spa. Visst kan du för stunden må bra. Men om det är det bästa du kan må så är det en falsk känsla. Vad är det som med all säkerhet får alla människor, oavsett vem man är, att må bäst, på riktigt?

Jag tror jag vet. Det är känslan av att vara accepterad och älskad utan villkor. Låter enkelt, men tyvärr händer det alltför sällan. Det är nämligen ett konstant brus i vårt samhälle av låtsaskärlek. Kärlek som gärna delas ut till höger och vänster, om vissa krav uppfylls. Om du har rätt kläder, rätt titel framför ditt namn, kör rätt bil, åker på rätt resor och går på rätt spa. Den här typen av acceptans av omgivningen kallar jag låtsaskärlek och den kan ju lindra för stunden, men är lätt förgänglig och behöver ständig påfyllning. Att sträva efter att alltid ha det bästa, vara trendigast eller snyggast är det som späder på låtsaskärleken och man kommer aldrig att uppnå det. Dessutom brukar den vara befäst med bytesvillkoret. Om du älskar mig, så älskar jag dig.

Jag har en gång frågat en vän varför hon gifte sig. Svaret var beklämmande: ”han gör mig lycklig”. Du kanske tycker att det låter som ett relevant svar men vad säger hon egentligen? Älskar och gifter hon sig med honom endast om han uppfyller villkoret att göra henne lycklig? Så egentligen är hon mest intresserad av sig själv och sin egen lycka – ganska själviskt, eller hur? Han blir bara ett verktyg. Bara han avgudar mig tillräckligt så mår jag bra och kan älska honom tillbaka. Han bär alltså ansvaret för om hon är lycklig eller inte. Det är en enorm börda att lägga på en annan människa. Samma börda som jag lägger på min son när jag säger: ”Hjälper du mig att städa undan här i köket så blir jag glad”. Är han då ansvarig för om jag är glad eller inte? Tufft för ett barn att bära det ansvaret. Ändå låter dessa kommentarer inte helt galna i våra öron. Det är bara för att vi slänger oss med dem dagligen utan att tänka oss för. Bruset.

Vi matar varandra med låtsaskärlek tills vi inte ser något annat och det är det enda vi kan få. Så vi sliter hela livet med att jaga denna låtsaskärlek som är kortlivad och kräver konstant påfyllning. Det är därför vi är rädda för att göra någon besviken, känner oss lyckliga när våra föräldrar är stolta över oss, stressar på jobbet för att göra chefen nöjd och sträcker på oss när vi får beröm. Ständigt på jakt efter acceptans och kärlek – men fel kärlek och acceptans med villkor. Jag är övertygad om att alla beslut vi tar i livet, de små dagliga och de stora livsavgörande, i grund och botten styrs av vår längtan att bli älskade och vår rädsla att bli ensamma och oälskade. Vad ska man ha då? Hur hittar man rätt i bruset?

Det ska jag prata mer om nästa gång.