11. jan, 2018

Varför säger du fina Birgitta?

"Varför säger du fina Birgitta till mig?"

Frågan kommer överraskande. Jag sitter mitt emot min kollega Birgitta på mysig italiensk restaurang i Göteborg. Imorgon skall vi arbeta tillsammans på Östra sjukhuset.

Jag tänker efter en sekund.

"Ja, vad tror du?" svarar jag med ett flin. Hennes oskyldiga uppsyn är obetalbar. Hon vet faktiskt inte hur fin hon är.

"Menar du att jag är fisförnäm?"

Det får mig att skratta högt.

"Men snälla Birgitta, förstår du inte att du är en fin människa? Helt enkelt." Jag tar en klunk vatten. "Jag säger bara som det är."

Hon slappnar av och ler tillbaka. Vi fortsätter vår diskussion om andra saker.

Visst är det märkligt att vi inte kan se det fantastiska i oss själva. Och om någon pekar ut det blir vi fundersamma. Kanske är det för att det inte pekas ut tillräckligt ofta. Kanske för att vi blivit fostrade att inte se det.

Hur som helst har jag inga problem att se det hos Birgitta. Eller hos någon annan av mina vänner. Jag har ju som sagt den enastående förmågan att dra till mig fina människor.

Eftersom jag inte har några problem att se allt det fina hos de runt omkring mig, så ser jag till slut även allt det fina hos mig själv. Prova själv! Det funkar, och det är alldeles, alldeles underbart.

Hjärta