4. feb, 2018

Mitt i vinterdeppen

Jag vaknade med en usel känsla i magen. En oinbjuden nedstämdhet gick som krusningar upp över ryggraden och jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att hänga med huvudet imorse. Mitt i den knipande ångesten kunde jag ändå börja sortera mina tankar. Till slut kom jag fram till att det egentligen inte är något som stör mig förutom att det just nu inte går att skriva.

Det är ju inte så farligt, kanske ni säger, men för mig är det näst intill katastrofalt. Eller, i alla fall tillfräckligt illa för att hänga med huvudet. Hur tusan skall jag få tillbaka lusten och fantasin? Varför låter jag mig stoppas? Ni som upplevt detta nickar nog igenkännande och mumlar något om kritikern på axeln som spökar och säger att inget man får fram är bra nog. Så är det. Jag sitter och kritiserar min egen text redan innan den skrivits. Då blir inte mycket gjort. Just nu behöver jag släppa alla spärrar och "go wild" i mitt skrivande. Bara ha kul.

Låter mycket enklare än det är.

Visst är det alldeles extra irriterande när jag både listat ut vad problemet är och hur jag skall lösa det... och ändå inte följer mina egna råd. Kan det bero på att jag faktiskt vill gå runt och tycka lite synd om mig själv ett tag? 

Min kloka man som vet exakt vad jag behöver och när jag behöver det, tvingade ut mig i morgonsolen på en långpromenad. Helt ljuvligt! På bilden ser ni mitt fina hus i vinterskrud och solsken. Snön knastrade under kängorna. Det fick mig att tänka om, tänka på allt som jag är tacksam för. Den usla känslan i magen mattades av och ersattes av ett dämpat gnagande. Mitt i vinterdeppen är det ändå vackert. Men gnagandet är alltjämt där.

Jag hoppas det slutat gnaga till imorgon!

Hjärta