8. jun, 2018

Lilla jag, i skylten!

Det här med skrivandet är så kluvet. Jag märker hur jag blir mer och mer ambivalent. Jag trodde det skulle vara tvärtom. Att jag genom skrivandet skulle hitta mitt speciella förhållningssätt till att vara eller inte vara. Men det visar sig att jag byter åsikt hela tiden, allteftersom det passar situationen.

När det inte går så bra, kan jag säga att jag skriver bara för min egen skull. Jag behöver inte bekräftelse eller exponering (där lurar jag ofta mig själv rätt bra). Tar det med ro och förväntar mig inte någon lönande framtid i det här.

Sedan, när jag fått nya positiva recensioner, försäljningen ökar och lilla jag har hamnat i skyltfönstret hos små fina bokhandlare, ja då finns det inga gränser för min storhet. Jag frossar i bekräftelse och planerar inför den strålande framtiden. Och visst är det kul. Men någonstans i bakhuvdet är jag medveten om att käftsmällen står och väntar bakom ett hörn. Redo att slå till just när mitt leende är som bredast.

Är jag manodepressiv? Eller är det det här som kallas livet? Eller är det helt enkelt så att jag inte ännu har bestämt mig för min egen inställning till mitt skrivande. Det kanske jag aldrig kommer att göra. 

Just nu känns det i alla fall helt ok!

Cool