28. jul, 2018

Som 70-talet vi aldrig upplevt

Jag minns hur mina föräldrar kunde klaga över oväsendet som strömmade ut från mitt och mina syskons rum när vi bodde hemma. Kiss, Runaways och annan "dunka dunka" musik.

Nuförtiden hör man ingenting. Ungdomarna sitter med hörlurar på sig och ingen vet vad de lyssnar på. Av ren nyfikenhet har jag flera gånger bett min 16-årige son om att få lyssna i lurarna. Varje gång lika förvånad. Han lyssnar gärna på "gammal" musik. 60-70- och 80-tals musik. Nästan min typ av musik. Favoriten visar sig vara Bob Marley, och även hans begåvade son, Ziggy Marley. Naturligtvis känner jag till och uppskattar Bobs kända låtar, trots att jag var för liten att gå på konserter på 70-talet, när det begav sig. 

Av en händelse råkade vi se att Ziggy Marley skulle komma till Gröna Lund och igår var vi där för att uppleva hans konsert. Lyckan var gjord för min son som dessutom fick se Ziggy när han var ute och gjorde soundcheck långt innan konserten skulle börja. Folkhavet började samla sig. Vart jag än vände mig möttes jag av glada ansikten med rastahår och rödgulgröna kläder. De satt avslappnade direkt på marken och väntade på sin idol. Inte för att jag är mycket av en konsertmänniska, och jag har naturligtvis aldrig sett Bob Marley live, men Ziggy är en kopia av sin far, endast lite ljusare i hyn. Samma hår, rörelser, röst och energi. Låtarna genomsyrades av world revolution, peace, love och justice. Trots att arrangörerna påmint om att konserten var rökfri började så småningom sötaktiga rökslingor dansa över publiken. Helt säkert inte enbart vanlig tobak. Folk skrattade och sjöng om kärlek.

Det var precis som jag kan tänka mig Woodstockfestivalen på 70-talet. Peace and love.

En glimt av ett förflutet, för både mig och min son.