8. okt, 2018

Den magiska skogen vakar...

Den lätta, friska luften får hjärnan att klarna och tittar man sig omkring upptäcker man att omgivningen lever. Inte så att man upptäcker allt som lever i omgivningen, utan jag menar att allt lever. Även det vi inte ser som levande vid första anblicken. Stenar vilar, löven pratar och kvisthålen på trädstammarna tittar tillbaka på mig. Solstrålarna genom löv och barr berättar något. Jag vill skriva en historia, en fantasy.

En mystisk tid. Hösten ger mig rysningar med sin övernaturlighet, sporrar fantasin att hitta nya vägar, nya berättelser. Jag hittar tecken på att det kommer att bli dimmigt till kvällen –  fukten samlar sig på marken och det ångar från träden. Tanken att skogen lever får dimslöjorna att te sig lite annorlunda, lite mer dansande. En hösteftermiddag som denna kan få mig att längta efter att springa fritt och känna blodet pulsera i ådrorna.

En hackspett, trygg långt ovanför mig, utstöter ett kort, överraskat skri och gör en paus i sitt hamrande för att inspektera, innan den fortsätter med sina ljudliga utgrävningar. Jag stannar upp och lyssnar. Och med ens inser jag:

Fantasy är naturen och naturen är fantasy - i sin allra bästa form.

Hjärta