Blogg - klicka på rubriken på varje inlägg för att kommentera eller gilla.

10. nov, 2018

November är min skrivmånad. Eller borde vara. Det är då jag kan få pepp genom NaNoWriMo, vädret ber om innesittande och inget annat händer. Så rent logiskt borde min nästa romanidé bara spruta ur mig just nu.

Men icke!

Jag hittar på allt möjligt för att slippa ta tag i tidslinjer och synopsis. Inte ens att skriva en spännande scen lockar. Det går helt enkelt outhärdligt trögt. Varför? 

Ja, säg det. Det kanske beror på att jag bara längtar till min nästa resa. 100-års resan som jag och mannen skall åka på i Januari. Äventyren och sandstränderna på andra sidan jorden lockar mycket mer än de jag kan skapa på papper här hemma i höstrusket. Kanske är det sunt, men inte särskilt produktivt. 

Jag brukar alltid säga att man inte kan gå runt och vänta på inspiration, då kommer ingenting att bli skrivet. Och det är helt riktigt. Det är bara att börja att skriva, så kommer inspirationen sedan. Jag vet det så väl, och ändå kommer jag inte ur startgroparna. Segt som sirap. Tiden rinner ifrån mig. Snart har halva november gått och jag har inte skrivit hälften av det jag planerat. 

Denna helg skulle vara perfekt att verkligen ta tag i surdegen..men naturligtvis har jag lyckats planera in att resa bort och träffa goa vänner. Visserligen är det underbart med goa vänner, men är inte det här ännu ett exempel på prokrastinering? Nåja, jag får väl göra som murarn - spotta i nävarna och säga

"På måndag börjar vi!"

 

2. nov, 2018

Underbara möten, värme, sol och hav. Vad mer kan man önska? Jo, lite dimma, mörker och kyla för att balansera upplevelserna lite förstås. 

En solsemester skulle inte vara lika skön om jag inte mötte kontrasterna. Och alla platser har något positivt. Tänk på att det är myggfritt i Sverige i november! (Jag har kliat myggbett på fötterna hela vägen hem från Thailand)

Efter att ha slappat och myst i två veckor är det nu dags att börja producera text igen. Perfekt att National Novel Writing Month börjar. Idag har jag försökt få ordning på dygnsrytmen så det har inte blivit stora mängder text. Men jag planerar och lägger upp för en spännande månad. Här kommer det att hända mycket; spioner på flykt under andra världskriget, hattar på villovägar, skumma grevar och motståndsrörelse i London. Ja, jag ser fram emot att kasta in de stackars huvudpersonerna i riktigt kniviga situationer. 

Ha en härlig, skrivande höst mina vänner!

Hjärta

18. okt, 2018

Ja, nu får till och med jag ge mig. Antar att det är dags att säga farväl till sommaren till slut. Trots att skålandet sker med blommig blus och en caffe latte i ett ljust café.

Den har haft svårt att ge sig av, sommaren. Tvekat ett antal gånger. Men med de glödande färgerna på träden och de allt mörkare kvällarna har hon till slut blivit jagad på flykten. 

Värmen har funnits där hela tiden, och det är först nu som jag anar att den inte kommer att hålla i sig länge till. Dock är jag inte ledsen för det. Den här hösten och vintern kommer att bli den ljusaste på många år, det är jag övertygad om. Inte bara för att jag njuter av skrivandet och av alla positiva återkopplingar jag får på mina böcker. Nej, det är mest beroende på något så fundamentalt som familj och kärlek. Och nöjen! 

Jag har, som du kanske sett, fyllt femtio år i år. Så har också min käre make. Därför blir hösten/vintern 2018/2019 ett äventyr i resande. Vi åker på 100-års resa! Jag och min man skall spendera det mesta av den mörka årstiden på platser där det istället är sommar och varmt. Härligt! En dröm om Nya Zeeland, Australien och söderhavet skall äntligen gå i uppfyllelse. Dessutom blir det en semester till värmen redan nu under höstlovet också. Men julen blir vi hemma. Den är helig. Därför blir det flera resor den här säsongen.

Eftersom vi inte rest på så väldigt många år har vi inte vett att ta i med måtta när det väl blir dags.

 Galen

Hur som helst kommer det att bli ett hisnande äventyr. Upptäcka främmande människor och främmande platser. Tillsammans med den jag älskar mest. 

Så att sommaren nu släppt taget gör mig ingenting. Vi tar upp vår skål snart igen - på en annan plats istället.

puss o kram

Cool

14. okt, 2018

Ibland undrar jag... Finns det någon verklighet? eller är det jag skapar med min fantasi min verklighet? eller både och? Både det bara jag ser och det som andra också ser. Tankarna tar mig i besittning och såsom i mina fantasier kan jag lätt bli uppslukad ibland.

För mig är gränserna mellan verklighet och fantasi flytande. Eftersom fantasin existerar i mig och jag är verklig, så måste ju fantasin också vara verklig. Helt säkert upplevd av åtminstone en del av mig. Svindlande och eggande filosofi.

Mina tankar om tid och liv är lika filosofiska. Det förstår du som har läst mina böcker. Jag tror inte att tiden är en linje som består av då, nu och sen. Nej, det finns nog egentligen ingen tid. Allt existerar samtidigt, som ett rörligt landskap, där allt är konstant skiftande, både beroende och oberoende av varandra. 

Ibland räcker inte hjärnan till för sådana tankar och det är helt okej. Jag är ju bara en liten människa i en stor helhet och det vore konstigt om jag begrep hur allt hänger ihop. Jag känner trygghet i ovissheten. Det är inte meningen att jag ska veta. Jag ska fantisera. 

Så om du för tillfället inte kan hitta mig, har jag nog blivit uppslukad av mina fantasier. 

Galen

 

8. okt, 2018

Den lätta, friska luften får hjärnan att klarna och tittar man sig omkring upptäcker man att omgivningen lever. Inte så att man upptäcker allt som lever i omgivningen, utan jag menar att allt lever. Även det vi inte ser som levande vid första anblicken. Stenar vilar, löven pratar och kvisthålen på trädstammarna tittar tillbaka på mig. Solstrålarna genom löv och barr berättar något. Jag vill skriva en historia, en fantasy.

En mystisk tid. Hösten ger mig rysningar med sin övernaturlighet, sporrar fantasin att hitta nya vägar, nya berättelser. Jag hittar tecken på att det kommer att bli dimmigt till kvällen –  fukten samlar sig på marken och det ångar från träden. Tanken att skogen lever får dimslöjorna att te sig lite annorlunda, lite mer dansande. En hösteftermiddag som denna kan få mig att längta efter att springa fritt och känna blodet pulsera i ådrorna.

En hackspett, trygg långt ovanför mig, utstöter ett kort, överraskat skri och gör en paus i sitt hamrande för att inspektera, innan den fortsätter med sina ljudliga utgrävningar. Jag stannar upp och lyssnar. Och med ens inser jag:

Fantasy är naturen och naturen är fantasy - i sin allra bästa form.

Hjärta