Blogg - klicka på rubriken på varje inlägg för att kommentera eller gilla.

12. jun, 2019

Är just nu i Gävle på en kongress i mental träning. På sådana här tillställningar träffar man hela tiden fantastiska människor. Både nya och gamla bekanta. På bilden ser du mig, Ulla och Ingrid. Vi har gått NLP-kurs tillsammans för nio år sedan. Nu blev det en liten återträff. 

Under gårdagen hände det en hel del. Förutom att jag fick lyssna på många kloka ord, lyckades jag säga upp mig och få nytt jobb inom loppet av några minuter. Jag ska erkänna att jag har tänkt säga upp mig en tid, men inte riktigt på det sätt som det blev. 

Jag hade fått ett missat samtal från ett centra jag jobbar med i ett projekt, så jag ringde upp samtidigt som jag och Ulla gick över ett grönområde mot en restaurang. Solen sken och jag lämnade meddelande på mobilsvar. När jag sedan skulle lägga på lyste solen på skärmen så jag inte kunde se någonting. Jag tryckte lite på måfå och gav sedan upp och lade ihop mobilskalet och började prata med Ulla. Jag sa till henne att jag planerade att säga upp mig på torsdag. Väl inne i restaurangen insåg jag till min fasa att jag inte lyckats stänga av samtalet och att hela min konversation med Ulla troligen spelats in. 

Nåväl, jag stängde av inspelningen och såg att jag helt oberoende i samma veva fått ett mail om ett nytt jobb.

Jag vet inte om någon orkade lyssna igenom meddelandet eller om innehållet kommer till någons kännedom. Vi får se på torsdag när jag har möte med min chef. Men snyggt var det inte!

Gråter

4. jun, 2019

Nu börjar sommarens alla äventyr.

Först ut är en fiske/cykel resa för far och son. Ja, det är fler personer med på resan men, märk väl, endast herrar. Därför är känslan lite bitterljuv när jag ser hur de packar och planerar. Visst kommer jag säkert att sakna dem, men jag vill för allt i världen inte följa med. En fjällstuga full med karlar som svettas, luktar fisk och dricker öl. Nej, tack! Men de ser fram emot det och det unnar jag dem. 

Så nu blir jag solokvist här hemma en vecka. Inte helt oangenämt.

Ärligt talat ska det bli underbart.Ler stort

Jag ska nog kunna sysselsätta mig. Vissa måsten, som ett par dagar jobb, en del målning och gräsklippning, varvar jag med att sola, springa, gå på loppis och bara njuta. Sedan skall jag till Gävle ett par dagar, på en riktigt intressant kongress om coaching, hypnos och mental träning. Ska bli så kul!! Det kommer nog att dyka något om det i mitt nästa inlägg. 

Ha en underbart solig, aktiv och bitterljuv sommar!

Hjärta

 

24. maj, 2019

Ja, som ni kanske läste förut blev jag ju alldeles förkrossad när jag inte kom in på manusförfattarutbildningen. Nå, nu har jag sökt en annan utbildning i litterärt skrivande. Tusan om jag inte ska klara av att komma in där i alla fall!

Jag vill lyfta. Få en "schwung" på mina ord som gör att de riktigt strålar ut från boksidorna och förtrollar läsaren. Jag ställer väl inga höga krav på mig själv?

Det jag har lärt mig genom livet är att vissa talesätt faktiskt stämmer. Som att "sikta mot stjärnorna och du når trädtopparna". Uppe bland trädtopparna sitter jag gärna!

Så ett gott steg på vägen mot stjärnorna, trädtopparna eller en bländande bok är att träna och lära sig. Och träna och lära sig. Och träna och lära sig lite till. Därför ser jag fram emot utbildningen i höst. 

Och därför måste jag komma in den här gången!

Ler

15. maj, 2019

Någon jag verkligen beundrar är min underbara vän Zara. Jag har ju i och för sig min egen enastående talang att tacka för att vi en gång träffats. Ni vet, den där talangen jag har, att alltid dra till mig begåvade och trevliga människor. Hon är en av dem. 

Historien om hur vi möttes är lite magisk. Jag drömde på mitt håll om att starta ett spa, och hon drömde på sitt håll att börja jobba på ett spa. En gemensam bekant sa då till Zara att hon borde träffa mig. 

"Ja, be henne ringa mig då", sa Zara lite halvt på skämt. Jag fick Zaras telefonnummer av vår bekanta, och tog mod till mig och ringde faktiskt. 

Det blev en "blind date". Vi bestämde oss för att träffas över en lunch på stan. "Jag är blond", sa Zara. "Jag är mörk", sa jag.

När vi möttes blev det en av de mest minnesvärda luncher jag upplevt. Redan innan vi skildes åt hade vi en skiss på ett spa och en affärsidé. Det slutade med att vi startade ZoULfishspa tillsammans. 

Det är åtta år sedan vi hade den där första lunchen och Zara, min själsfrände, har blivit en av mina allra käraste vänner. Så mycket vi har hunnit uppleva tillsammans. Skratt, gråt och en enorm mängd kärlek. Hon driver nu ensam ZoULfishspa vidare, medan jag författar. Men vi kan  naturligtvis inte sluta träffas. En sån mjuk och vacker vänskap växer inte på träd, så den är vi rädda om. Och Zara är verkligen den mjukaste och vackraste människa jag känner.

Och tänk att allt började med två människor med en och samma dröm.

Hjärta

 

29. apr, 2019

Våren är här! Och med den vaknar allt till liv. Blommor knoppas, löven spricker ut och gräset börjar skifta i grönt. Fåglarna kvittrar som om de äntligen blivit av med vinterns munkavle och fjärilar och humlor letar färger i det ljusgröna. Det verkar helt ostoppbart och energifyllt.

Allt utom min egen kropp. Seg som tusan tvingar jag mig runt joggingslingan på blytunga fötter. Det värker lite här och där, som om det brister i kroppen när jag tvingar mig själv upp ur vinterdvalan. Häromdagen insåg jag att det värkt ett bra tag nu, särskilt i bröstrygg och nacke. Varför då? Har kroppen börjat inse att den inte är tjugo år längre?

Ja, då är den klokare än mitt huvud. 

Hur som helst tog jag tag i saken och letade upp en naprapat. Ville ha någon som tar i och knäcker bort värken. Ont skall med ont fördrivas (lite självsadist är jag nog). Och visst knastrade det till när den trevlige mannen tryckte på ryggraden, men så hemskt ont gjorde det inte. Istället fick jag veta att jag har stumma och hårda leder, väldigt fasta ligament. Motsatsen till överrörlig kan man säga. Jag som i hemlighet varit avundsjuk på alla de som lätt viker sig dubbla eller går ner i spagat, fick veta att det inte alls är fördelaktigt att vara överrörlig. Faktum är att de som kan vrida ryggraden som en skurtrasa ofta får lida för det i form av smärtor. Deras medicin är att bygga muskler och aldrig stretcha. Jag däremot behöver stretcha hela tiden.

Tusan oxå, det är ju det värsta jag vet.

"Ja", skrattar naprapaten, "det är just det svåra som vi brukar tycka minst om. Det som vi aldrig lyckas riktigt fullt ut med trots att vi håller på hela livet. Men det är bara att fortsätta."

Så jag gick från naprapaten smärtfri efter att lederna "brutits loss" och det var en riktigt skön känsla. Dock dröjde det inte mer än ett par dagar innan jag började stelna till och kände smärtorna återkomma. Jag skall tillbaka igen för en skön "brytbehandling" till. Men sedan är det jag som får traggla på med stretchandet, och inte bara på våren...utan alla dagar, till tidens ände. Hujedamej.

Blinkar