"Shit happens...

 

... and life goes on”. Det har blivit mitt levnadsmotto. En slags avslappnad nonchalans till livet. Men tro inte att jag är respektlös. Jag är tacksam för lektionerna i levnad som livet gett mig.

Tidigare rusade jag hysteriskt runt i ekorrhjulet och kryddade karriärlivet med tre jobb, två kommunprojekt, höll kvällskurser och var klassförälder.  Ja, allt var kul, men det var rätt mycket. Jag började få migrän vid menstid. Trodde att det kanske var min hormonspiral som behövde bytas. Bytte den. Blev inte bättre. Gick till en läkare som sa att jag hade D-vitaminbrist och jag fick vitaminer och nässpray för migrän. Här borde jag egentligen reagerat. Varför fick jag migrän? Min kropp försökte prata med mig. Jag lyssnade inte. Eftersom jag var så dålig på att lyssna, tyckte nog min kropp att den fick ta till andra åtgärder:

”Den här korkade tjejen förstår inte migränspråket. Hon kommer inte att förstå influensa eller ett brutet ben heller. Om hon ska lyssna, måste vi ta till rejälare grejer”.

 Jag fick cancer.   

När jag fått beskedet om bröstcancer kändes det inte konstigt. Faktum var att det nästan kändes skönt. Jag blev sjukskriven och kunde fokusera på mig själv ett tag. Jag var helt övertygad om att allt skulle gå bra. Det hände av en orsak. Jag skulle stanna upp. Det är som jag sa till min underbara vän och kollega Zara. ”Det var nog ingen cancerknöl. Det var en vägbula.” En vägbula som sa till mig att sakta ner.  

Släkt och vänner kom och besökte mig. Det är så intressant hur olika människor tacklar livet. Min positiva far var munter och nästan lite för hurtig, när han gick på om hur stark jag är och allt kommer att bli bra och det här klarar vi….. Min mor satt bredvid mig och såg ynklig ut.

”Varför skulle det här behöva hända dig?”

”men Mamma, varför inte? Det kan hända vem som helst, så varför inte mig?”

Varför skulle jag vara förskonad allt som kan hända i livet? Jag tror inte jag är satt här på jorden för att leva ett smärtfritt liv. Jag tror inte att allt omkring mig finns till bara för att göra livet lätt och bekvämt för mig. Jag tror verkligen att livet är en gåva. Men inte en gåva där jag passivt bara  tar emot lycka. Jag tror livet är en gåva av lektioner. Lektioner i hur jag gör mig själv lycklig. Det gäller att vara uppmärksam på alla lektioner som ges och lista ut vad varje lektion lär mig om mitt eget liv och min egen lycka.

Den här tuffa lektionen har lärt mig att jag ska göra det jag tycker är kul här i livet. Inte det som jag ”borde” göra. Och jag fick tiden till det.  

Min kloka granne sa en dag när vi pratade om min sjukskrivning: ”Nu har du tid att skriva den där boken du alltid pratat om.” 

Det var så jag lärde mig att leva avslappnat och det var så jag började skriva. Mer om det kan du snart läsa under fliken ”Skrivandet”.

 

Behöver jag nämna att migränen försvann så snart jag lugnade ner mig?

 Mer om hur mitt liv löste sig genom cancern -hos UNT