Smakprov

26. nov, 2018

En slipad regissör hade inte kunnat arrangera eländet i en tydligare scen.

Här stod Agnes, ensam i folkvimlet.

Den brungrå massan rörde sig omkring henne, drev runt i olika riktningar, alla upptagna med sitt. Hon kände för att börja gråta, men stålsatte sig och bet hårt i läppen för att inte den skulle darra. Tänk att det bara var ett par månader sedan det hade börjat gå utför. Att förlusten av bästa vännen, jobbet och lägenheten hade tvingat henne att göra det hon svurit på att aldrig göra mer.

Det var den första december hon knappat in numret till föräldrarna i mobilen. De fanns inte med i hennes kontaktlista. En raspig, tobakshärdad röst hade svarat. När hon presenterat sig hade det blivit helt tyst i andra änden en lång stund, sedan hade hon hört ett klick och samtalet bröts. Trots att hon försökte, kunde hon inte blockera den smärta som vällde från magen upp i bröstet. Hon ångrade att hon tagit mod till sig att ringa. Nu var smärtan än värre än om hon inte vetat. Nu stod det helt klart att hon var ensam i världen för första gången.

Ensam, arbetslös och hemlös. För första gången. Och det var jul.

Hon brydde sig inte om stötarna hon fick av de förbipasserande i julträngseln. Sakta vred hon huvudet åt höger och stirrade in i en grön reklamskylt där ett flygbolag basunerade ut billiga sista-minuten-resor till solen och värmen över högtiderna. Det kändes overkligt att hon en dag, för inte så länge sedan, suttit med Madde och planerat just en sådan resa. De hade haft varsitt glas vin framför sig på soffbordet, kurat ner sig i soffan och tävlat om vem som hade den sorgligaste uppväxten. Ingen av dem ville fira jul eller ens finnas kvar i Sverige under helgerna. Sedan hade allt hänt så fort.

Dagen efter hade Madde blivit påkörd när hon korsat gatan, och dött omedelbart. Eftersom det var Madde som stod för lägenheten hade hennes snikna släkt inte väntat mer än ett par veckor förrän de lagt ut den till försäljning och bett Agnes att ta sitt pick och pack och ge sig iväg. I sorg och frustration hade det inte dröjt länge förrän Agnes råkat i gräl med sin chef och fått sparken. Och nu var de sista pengarna slut.

Hon vände bort ansiktet från reklamskylten. Stod fortfarande som paralyserad mitt i trängseln. Läppen hade slutat darra. En egendomlig tomhet trängde undan smärtan i bröstet. Sorlet omkring henne lät dämpat, som om hon hade en osynlig, vadderad kupa omkring sig. Skulle det sluta så här? Nu fanns det väl ändå inget kvar att leva för. Hon skulle kunna stå här, orörlig, i sin vadderade kupa till tidens ände.

Tom i bröstet och tom i huvudet hörde hon någon tala till henne, och något som rasslade. Det lät som det kom långt ifrån. I en långsam rörelse vred hon huvudet mot ljudet. Med ens hördes det nära.

”Hallå, min vän, skänk en slant till de behövande.”

En äldre kvinna plirade med sina små russinögon och skakade sparbössan i sin hand så mynten skramlade. Det stod Frälsningsarmén skrivet med snirkliga bokstäver tvärs över den genomskinliga behållaren. Agnes blinkade men kunde inte få fram ett ord.

”Hur mår du, flickebarn? Du ser vilsen ut.” Kvinnan slutade rassla med sparbössan och fick ett allvarligt drag i ansiktet.

Klumpen i halsen började komma tillbaka, darret på läppen likaså. Nej, inte nu igen. Hon var trött på att gråta och trött på smärtan. Käkarna bet ihop och hon svalde ner klumpen innan hon svarade.

”Jag har ingenting. Ingenting. Inga pengar, inget jobb. Ingenstans att bo.”

Kvinnan stod tyst och betraktade henne en stund, som om hon funderade på huruvida Agnes talade sanning eller inte. Sedan beslutade hon sig tydligen för att tro på Agnes. Hon tog tag under hennes arm och började leda henne genom folkmassan.

”Jaha, men då är det ju du som är den behövande. Vilken tur att jag träffade dig. Du skall få ett jobb av mig. Ett mycket viktigt och givande jobb.” Kvinnans försiktiga leende fick en mängd rynkor att framträda omkring russinögonen.

Helt utan egen vilja lät Agnes sig föras till en gammal träkyrka ett par kvarter bort. Den rödmålade kyrkporten stod uppslagen och det ringlade en kö av trasiga människor längs trottoaren och in genom öppningen. De traskade förbi kön, tog sig in kyrkan som uppenbarligen inte användes enbart för mässor, utan även som härbärge. Kvinnan lotsade in Agnes i köket och tryckte ett förkläde i hennes hand.

”Man får när man ger. Det är så sant som det är sagt. Om du inget har nu, kommer du att ha en förmögenhet innan julottan imorgon, det lovar jag.”

Innan kvinnan gick nickade hon mot en av pojkarna som jobbade i köket.

Agnes kunde fortfarande bara blinka. Tänkte att tanten var galen och att hon skulle ut härifrån så fort som möjligt. Men det var något i kökspojkens varma, bruna ögon som gjorde att hon stannade. Att hon tog av sig jackan och satte på sig förklädet. Det var en frid i ögonen. En ren, oförfalskad glädje som fick tomrummet i hennes bröst att för stunden bli lite varmare. Hade han inte en slags stjärnglimt i ögonen också? Hon följde honom genom köket. Lyssnade på hans melodiska stämma medan han förklarade vad hon skulle göra när hon delade ut maten till de hemlösa.

Till slut fann hon sig stå där med sleven och lägga upp en mustig gryta till en tandlös gubbe som log så hon kunde se långt bak i hans gom. Romer med sina barn blandades med stans, för stunden nyktra, alkisar och andra hemlösa. De torkade sina rinnande näsor med baksidan av sina händer. Tog emot skålen med grytan, log och bugade.

”Tack, välsignade flickebarn. God jul på dig.”

Alla väntade tålmodigt, trots att hon kunde se hur hungriga och frusna de var allihop. Det hördes skratt från någon i kön, och en annan stämde in. Flera av besökarna hälsade varandra med kramar eller en vänskaplig klapp på ryggen. Stolar skrapade när de slog sig ner i matsalen och värmde händerna över ljusen som stod på borden.

Undan för undan fylldes tomheten i mage och bröst. Dag blev kväll och för varje tack, för varje leende och för varje ”god jul”, smög sig något varmt och mjukt in i Agnes. Hon hörde kökspojken skratta och skämta med dem alla, medan han konstant arbetade med maten eller med disken. Det gick inte att behålla någon vadderad kupa i den här atmosfären. Kärleken och omsorgen löste upp vadden och Agnes kände hur hon kom närmare livet än hon gjort på mycket länge.

Då en krokig kvinna med stripigt hår gav upp ett alldeles särdeles vackert och hjärtligt skratt, kunde inte Agnes heller låta bli att skratta. Mitt i skrattet mötte hon kökspojkens stjärnblick och fylldes av en längtan att också få ha en sådan stjärnglimt i ögonen. Ord som förnöjsamhet och harmoni dök upp i huvudet på henne.

Hon kände en gästs knotiga hand krama vänskapligt hennes arm och insåg att hon inte var ensam i folkvimlet längre. Hon var en del av det, så som alla andra. Och en del av stjärnglansen i var och en av alla delar.

Mot alla odds skulle den här julen kunna komma att bli den bästa någonsin. 

4. nov, 2018

Det hettar i huvudet. Lårmuskeln är så spänd att benet skakar lätt och Lisa håller andan. Om hon blundar och väntar kanske den försvinner. Då har det aldrig hänt. Det är viktigt att blunda. Om hon får syn på den kommer den alltid att finnas där.

De långa benen, håriga och svarta. Den köttiga kroppen som delvis är täckt av hår, delvis blank och slät som ett ormskinn.

Luften pyser lite ur näsan. Nu måste hon ta ett nytt andetag snart. Vad kommer att hända då? Kommer förändringen i kroppsrörelsen att få den att stanna upp mitt på låret. Titta på henne med röda ögon och kanske överväga att stanna kvar där för alltid. Gräva sig in i huden och lägga sina ägg.

Lungorna smärtar av syrebrist. Lisa håller läpparna hårt sammanpressade och gissar att hudtonen snart kommer att skifta i blått.

Hellre det än ägg i låret. 

18. okt, 2018

Det första blicken faller på är reklamskylten på receptionsdiskens ena sida:

Livsvilans begravningsbyrå - personlig uppmärksamhet, yrkeskunnighet och småskalig service.

Rummet är ljust och luftigt med gröna sidenväxter smakfullt utplacerade mellan de olika kontorsutrymmena. Den unga kvinnan bakom disken ser mjuk och lugn ut. Precis en sådan man behöver möta när man är i stor sorg. Jag hinner inte fram till henne förrän blicken dras åt vänster och stegen tar slut.

Mamma stirrar mot mig där hon står i dörröppningen till sitt kontor. Hennes tjocka, mörka hår är uppsatt i en knut på huvudet och blottar den svanlika halsen. Frisyren får henne att se äldre ut än hon egentligen är. Uppsynen är hård och mungiporna pekar neråt, som om det är bitterheten som driver henne genom livet. Hon säger inget utan sneglar mot de andra i personalen som står och ser på från kaffemaskinen.

Jag kan inte fatta att jag är här. Att jag kom innanför dörrarna, utan att kollapsa som en dallrande hög på trappan utanför. Bara att se hennes namn på skylten – Agnes Klint – jag säger det tyst för mig själv. Hennes namn i min mun. Det är plågsamt. Den unga kvinnan har noterat att jag mumlade mammas namn och ler och nickar mot mamma. Allt jag kan tänka på är Trompe hemma i lägenheten. Jag skulle behöva honom nu. Eller någon av de andra nallarna. Vilken som helst.

Jag tar ett djupt andetag och rätar på ryggen. Mammas slagord ekar i huvudet: Ömhet är för drömmare och andra som har tid, kraft och känslor i övermått.

Jag tar några steg längre in i lokalen och mamma möter mig. Hennes steg är korta, men spänstiga. Vi stannar vid en urna i borstad koppar som står på displayen intill. Den är enkel. Lätt rundad i formen. Locket har en liten knopp och den enda dekorationen är tre svarta linjer som går runt urnan. Bredvid står en annan urna uppställd. Den är mer påkostad. Själva urnan är i putsat silver och runt om, och på locket, är ädelstenar infattade i intrikata mönster. Två välsvarvade guldförgyllda handtag sitter på var sida om urnan.

”Det finns olika sorters urnor, ser jag”, säger jag och tittar på mamma. Jag säger inte hej. Undrar inte vad hon gjort alla dessa år. Frågar inte varför hon aldrig visat mig någon ömhet. Jag pratar om några förbannade urnor som en normal människa. Men jag är inte normal. Jag kan inte vara normal.

Hon tar några försiktiga steg mot mig och urnorna. Några silverstrimmor i håret förstärker stramheten i hennes ansikte. De magra händerna håller hårt i en blå pärm framför bröstet. Det ser nästan ut som en sköld hon skyddar sig bakom. Hon fuktar läpparna innan hon börjar tala.

”Ja, det finns nog lika många modeller som det finns människor. Är det någon du tycker om?”

Jag vänder mig mot den juvelprydda urnan.

”Den här ser tjusig ut. Men det är så mycket glitter att jag har svårt att se ett mönster. Den känns orolig på något sätt.”

”Jag håller med”, svarar mamma. ”Den är visserligen påkostad och ser vid första anblicken sagolik ut. Och det är just vad den är, en saga. Det finns ingen substans och ingen trygghet i yttre pynt. Om man inte håller efter den svartnar silvret.”

Hon vänder på huvudet och drar fingret längs den svarvade kurvan på kopparurnan istället.

”Den här urnan ser enkel och tråkig ut i jämförelse. Men den är stadig och trygg. Håller i längden och förvarar innehållet på bästa sätt.”

Jag drar upp ena mungipan i en grimas som är det närmaste jag kommer till ett leende. Rösten darrar lätt när jag fortsätter.

”Jovisst, men den verkar kall och oåtkomlig. Kärlekslös nästan.”

Mamma suckar nästan ohörbart och det krampaktiga greppet om pärmen släpper lite. Det ser ut som hon sjunker ihop lite där hon står.

”Du har rätt att det kan verka så, men den är egentligen varm. Känn själv.”

Hon visar mig hur jag kan placera ena handen på kopparurnan och den andra på silverurnan. Hon har rätt. Kopparurnan känns varmare under handflatan. Mer levande.

”Den är trygg och närvarande. Trots att utsidan verkar stram.” Hon talar långsamt och sakligt, hela hon utstrålar en uppgivenhet på ett sätt som får mig att bli alldeles kall inombords.

Hon verkar inse att vi står väldigt nära varandra. Händerna vitnar om pärmen igen och hon harklar sig när hon backar ett steg.

”Ja, är det något mer jag kan hjälpa till med?” säger hon tyst och orden lägger sig som ett hinder i vägen för oss. Hennes läppar blir smala.

Jag känner ögonen på mig från de andra i personalen, men så fort jag höjer blicken är de plötsligt intresserade av golvet. Det svider och krampar i magen. Värken som jag flytt ifrån stiger upp till ytan, som blod som sprutar ur ett öppet sår. Jag vänder mig bort så nonchalant jag kan, livrädd att tårarna ska komma och dessutom synas.

”Nej, det är nog inte det. Antar jag.” Jag sväljer och blinkar för att kunna se på henne igen.

Hennes min förändras inte det minsta. Jag vänder på klacken för att börja gå när jag känner hennes hand på min arm.

Hennes hand. När rörde hon mig senast? Jag minns inte. Inte sedan jag flyttade hemifrån i alla fall. Genom tyget i min jacka känner jag värmen från hennes magra fingrar. Hon behåller greppet om armen några sekunder och släpper mig sedan. 

”Ha en bra dag då”, säger hon.

Med axlarna uppdragna till öronen stegar jag iväg mot utgången. Jag behärskar mig ända tills jag har kommit ut genom entrén. Då kommer tårarna.

3. okt, 2018

 

Penseln var hennes käraste ägodel. Med den kunde hon fly. Fly in i en värld de skapade tillsammans.

Dessutom var det som om hennes händer och armar längtade efter att stryka färg över väven. Mjuka och säkra rörelser styrda endast av det där extra sinnet hon hade. Sinnet som gick ut genom penseln, som väckte idéer och talade om vad som skulle bli bäst.

Nu var vävens värld klar och hon betraktade leende vad som uppenbarat sig, samtidigt som hon med vana rörelser torkade av de mjuka penselhåren. Motvilligt lade hon ned penseln på bordet, höll kvar handen runt skaftet en stund. Det var fortfarande varmt.  Försiktigt vek hon den nötta bomullsduken runt penseln och bäddade in den. Klappade lite lätt på paketet innan hon åter vände blicken mot tavlan.

Varma röda färger över ett stenigt och kargt landskap. Hon kunde nästan se toppen på drakhuvudet som snart skulle sticka fram bakom en klippa. En miljö för fantasin. Det var penselns egen kraft som drev fram motiven. Den ville ha äventyr och magi. Skapade förutsättningarna för dramatik.

Blicken sökte sig till det gamla pendeluret på spiselkransen och hon drog en suck, lät handen smeka det grova kjoltyget innan hon rättade till hårknuten. Han skulle inte välja drakens landskap. Det gjorde han aldrig. Han skulle välja ännu en av de evinnerliga näckrosdammarna. Hon sneglade på den andra tavlan som stod uppställd på staffliet bredvid. En nätt liten gångbro över en stilla parkdamm med näckrosor. Så romantiskt och stilla, så förutsägbart.

Nåja, hon fick ju betalt i alla fall. Tillräckligt betalt så att hon kunde låta penseln måla det som den var ämnad att måla. Djärvhet och färger i kontrast.

Det knackade lätt på dörren.

”Entrez”, sa hon med klar röst.

Den storväxta mannen fyllde hela dörrhålet till hennes blygsamma lägenhet. Det vida grå skägget under de mörka mustascherna vajade för varje kliv han tog. Han gick rakt fram till tavlorna. Sade inget, utan betraktade dem bara en lång stund. Till slut började han gräva i rockfickan efter några mynt.

”Jag tar näckrosdammen”, mumlade han och lutade sig närmare för att granska nedre högra hörnet. ”Har ni lämnat ordentligt med plats?”

Kvinnan tog emot mynten och neg.

”Ja, monsieur Monet, det finns plats för er signatur.”

Han tog upp en linneduk, svepte om tavlan och tog den under armen innan han utan ett ord lämnade lägenheten. Kvinnan log när hon vägde mynten i handen. Nu skulle hon och penseln klara sig en månad till.

13. sep, 2018

När jag vaknar är allt svart omkring mig. Kallt och mörkt.

Men min egen värme sprider sig när jag vandrar över underlaget. Jag letar. Var är hon?

När jag är ensam är det inte så varmt. Däremot hettar det alltid till när hon dyker upp. Stilla och försiktigt trevar jag mig fram. Det ruskar under mig. Jag balanserar. Känner blåsten.

Plötsligt står hon där. Lika vacker som jag minns henne. Hon står still och ser blygt ned. Tar några trevande gracila steg mot mig. Jag bara betraktar. Väntar på hennes styrka. Jag vet att den kommer. Hon tittar upp och virvlar runt framför mig. Hennes rödgula kjol fladdrar till och dansen börjar. Jag sträcker på mig och ser mig omkring. Mitt bröst spränger av stolthet. Hon dansar med mig. Naglar fast min blick i sin. Sveper över marken, virvlar och smeker. En ljuvlig dans. Jag tar bestämda steg mot henne och sveper tag i hennes eleganta armar, stryker dem när jag för henne runt. Hon är så följsam och mina lyft kan aldrig överraska henne. Vi är gjorda för att dansa med varandra, för alltid. En hetta mellan oss driver våra kroppar i mjuka kraftfulla rörelser. Som en passionerad flamencodansös glöder hon i min famn. Musiken spelar. Ett munspel och en gitarr. Melodin är stillsam men vår dans är dramatisk och lidelsefull. Hela kvällen dansar vi. Energin tar aldrig slut så länge den där heta kärnan finns mellan oss. När den inte längre matas fram lugnar dansen ner sig. Vi stannar upp och vaggar sakta i varandras famnar. Trötta och lyckliga. Så skulle vi kunna stå och vagga i evighet. Men natten kommer, musiken har tystnat.

Och någon häller en hink vatten över oss och vi slocknar