Smakprov

18. okt, 2018

Det första blicken faller på är reklamskylten på receptionsdiskens ena sida:

Livsvilans begravningsbyrå - personlig uppmärksamhet, yrkeskunnighet och småskalig service.

Rummet är ljust och luftigt med gröna sidenväxter smakfullt utplacerade mellan de olika kontorsutrymmena. Den unga kvinnan bakom disken ser mjuk och lugn ut. Precis en sådan man behöver möta när man är i stor sorg. Jag hinner inte fram till henne förrän blicken dras åt vänster och stegen tar slut.

Mamma stirrar mot mig där hon står i dörröppningen till sitt kontor. Hennes tjocka, mörka hår är uppsatt i en knut på huvudet och blottar den svanlika halsen. Frisyren får henne att se äldre ut än hon egentligen är. Uppsynen är hård och mungiporna pekar neråt, som om det är bitterheten som driver henne genom livet. Hon säger inget utan sneglar mot de andra i personalen som står och ser på från kaffemaskinen.

Jag kan inte fatta att jag är här. Att jag kom innanför dörrarna, utan att kollapsa som en dallrande hög på trappan utanför. Bara att se hennes namn på skylten – Agnes Klint – jag säger det tyst för mig själv. Hennes namn i min mun. Det är plågsamt. Den unga kvinnan har noterat att jag mumlade mammas namn och ler och nickar mot mamma. Allt jag kan tänka på är Trompe hemma i lägenheten. Jag skulle behöva honom nu. Eller någon av de andra nallarna. Vilken som helst.

Jag tar ett djupt andetag och rätar på ryggen. Mammas slagord ekar i huvudet: Ömhet är för drömmare och andra som har tid, kraft och känslor i övermått.

Jag tar några steg längre in i lokalen och mamma möter mig. Hennes steg är korta, men spänstiga. Vi stannar vid en urna i borstad koppar som står på displayen intill. Den är enkel. Lätt rundad i formen. Locket har en liten knopp och den enda dekorationen är tre svarta linjer som går runt urnan. Bredvid står en annan urna uppställd. Den är mer påkostad. Själva urnan är i putsat silver och runt om, och på locket, är ädelstenar infattade i intrikata mönster. Två välsvarvade guldförgyllda handtag sitter på var sida om urnan.

”Det finns olika sorters urnor, ser jag”, säger jag och tittar på mamma. Jag säger inte hej. Undrar inte vad hon gjort alla dessa år. Frågar inte varför hon aldrig visat mig någon ömhet. Jag pratar om några förbannade urnor som en normal människa. Men jag är inte normal. Jag kan inte vara normal.

Hon tar några försiktiga steg mot mig och urnorna. Några silverstrimmor i håret förstärker stramheten i hennes ansikte. De magra händerna håller hårt i en blå pärm framför bröstet. Det ser nästan ut som en sköld hon skyddar sig bakom. Hon fuktar läpparna innan hon börjar tala.

”Ja, det finns nog lika många modeller som det finns människor. Är det någon du tycker om?”

Jag vänder mig mot den juvelprydda urnan.

”Den här ser tjusig ut. Men det är så mycket glitter att jag har svårt att se ett mönster. Den känns orolig på något sätt.”

”Jag håller med”, svarar mamma. ”Den är visserligen påkostad och ser vid första anblicken sagolik ut. Och det är just vad den är, en saga. Det finns ingen substans och ingen trygghet i yttre pynt. Om man inte håller efter den svartnar silvret.”

Hon vänder på huvudet och drar fingret längs den svarvade kurvan på kopparurnan istället.

”Den här urnan ser enkel och tråkig ut i jämförelse. Men den är stadig och trygg. Håller i längden och förvarar innehållet på bästa sätt.”

Jag drar upp ena mungipan i en grimas som är det närmaste jag kommer till ett leende. Rösten darrar lätt när jag fortsätter.

”Jovisst, men den verkar kall och oåtkomlig. Kärlekslös nästan.”

Mamma suckar nästan ohörbart och det krampaktiga greppet om pärmen släpper lite. Det ser ut som hon sjunker ihop lite där hon står.

”Du har rätt att det kan verka så, men den är egentligen varm. Känn själv.”

Hon visar mig hur jag kan placera ena handen på kopparurnan och den andra på silverurnan. Hon har rätt. Kopparurnan känns varmare under handflatan. Mer levande.

”Den är trygg och närvarande. Trots att utsidan verkar stram.” Hon talar långsamt och sakligt, hela hon utstrålar en uppgivenhet på ett sätt som får mig att bli alldeles kall inombords.

Hon verkar inse att vi står väldigt nära varandra. Händerna vitnar om pärmen igen och hon harklar sig när hon backar ett steg.

”Ja, är det något mer jag kan hjälpa till med?” säger hon tyst och orden lägger sig som ett hinder i vägen för oss. Hennes läppar blir smala.

Jag känner ögonen på mig från de andra i personalen, men så fort jag höjer blicken är de plötsligt intresserade av golvet. Det svider och krampar i magen. Värken som jag flytt ifrån stiger upp till ytan, som blod som sprutar ur ett öppet sår. Jag vänder mig bort så nonchalant jag kan, livrädd att tårarna ska komma och dessutom synas.

”Nej, det är nog inte det. Antar jag.” Jag sväljer och blinkar för att kunna se på henne igen.

Hennes min förändras inte det minsta. Jag vänder på klacken för att börja gå när jag känner hennes hand på min arm.

Hennes hand. När rörde hon mig senast? Jag minns inte. Inte sedan jag flyttade hemifrån i alla fall. Genom tyget i min jacka känner jag värmen från hennes magra fingrar. Hon behåller greppet om armen några sekunder och släpper mig sedan. 

”Ha en bra dag då”, säger hon.

Med axlarna uppdragna till öronen stegar jag iväg mot utgången. Jag behärskar mig ända tills jag har kommit ut genom entrén. Då kommer tårarna.

3. okt, 2018

 

Penseln var hennes käraste ägodel. Med den kunde hon fly. Fly in i en värld de skapade tillsammans.

Dessutom var det som om hennes händer och armar längtade efter att stryka färg över väven. Mjuka och säkra rörelser styrda endast av det där extra sinnet hon hade. Sinnet som gick ut genom penseln, som väckte idéer och talade om vad som skulle bli bäst.

Nu var vävens värld klar och hon betraktade leende vad som uppenbarat sig, samtidigt som hon med vana rörelser torkade av de mjuka penselhåren. Motvilligt lade hon ned penseln på bordet, höll kvar handen runt skaftet en stund. Det var fortfarande varmt.  Försiktigt vek hon den nötta bomullsduken runt penseln och bäddade in den. Klappade lite lätt på paketet innan hon åter vände blicken mot tavlan.

Varma röda färger över ett stenigt och kargt landskap. Hon kunde nästan se toppen på drakhuvudet som snart skulle sticka fram bakom en klippa. En miljö för fantasin. Det var penselns egen kraft som drev fram motiven. Den ville ha äventyr och magi. Skapade förutsättningarna för dramatik.

Blicken sökte sig till det gamla pendeluret på spiselkransen och hon drog en suck, lät handen smeka det grova kjoltyget innan hon rättade till hårknuten. Han skulle inte välja drakens landskap. Det gjorde han aldrig. Han skulle välja ännu en av de evinnerliga näckrosdammarna. Hon sneglade på den andra tavlan som stod uppställd på staffliet bredvid. En nätt liten gångbro över en stilla parkdamm med näckrosor. Så romantiskt och stilla, så förutsägbart.

Nåja, hon fick ju betalt i alla fall. Tillräckligt betalt så att hon kunde låta penseln måla det som den var ämnad att måla. Djärvhet och färger i kontrast.

Det knackade lätt på dörren.

”Entrez”, sa hon med klar röst.

Den storväxta mannen fyllde hela dörrhålet till hennes blygsamma lägenhet. Det vida grå skägget under de mörka mustascherna vajade för varje kliv han tog. Han gick rakt fram till tavlorna. Sade inget, utan betraktade dem bara en lång stund. Till slut började han gräva i rockfickan efter några mynt.

”Jag tar näckrosdammen”, mumlade han och lutade sig närmare för att granska nedre högra hörnet. ”Har ni lämnat ordentligt med plats?”

Kvinnan tog emot mynten och neg.

”Ja, monsieur Monet, det finns plats för er signatur.”

Han tog upp en linneduk, svepte om tavlan och tog den under armen innan han utan ett ord lämnade lägenheten. Kvinnan log när hon vägde mynten i handen. Nu skulle hon och penseln klara sig en månad till.

13. sep, 2018

När jag vaknar är allt svart omkring mig. Kallt och mörkt.

Men min egen värme sprider sig när jag vandrar över underlaget. Jag letar. Var är hon?

När jag är ensam är det inte så varmt. Däremot hettar det alltid till när hon dyker upp. Stilla och försiktigt trevar jag mig fram. Det ruskar under mig. Jag balanserar. Känner blåsten.

Plötsligt står hon där. Lika vacker som jag minns henne. Hon står still och ser blygt ned. Tar några trevande gracila steg mot mig. Jag bara betraktar. Väntar på hennes styrka. Jag vet att den kommer. Hon tittar upp och virvlar runt framför mig. Hennes rödgula kjol fladdrar till och dansen börjar. Jag sträcker på mig och ser mig omkring. Mitt bröst spränger av stolthet. Hon dansar med mig. Naglar fast min blick i sin. Sveper över marken, virvlar och smeker. En ljuvlig dans. Jag tar bestämda steg mot henne och sveper tag i hennes eleganta armar, stryker dem när jag för henne runt. Hon är så följsam och mina lyft kan aldrig överraska henne. Vi är gjorda för att dansa med varandra, för alltid. En hetta mellan oss driver våra kroppar i mjuka kraftfulla rörelser. Som en passionerad flamencodansös glöder hon i min famn. Musiken spelar. Ett munspel och en gitarr. Melodin är stillsam men vår dans är dramatisk och lidelsefull. Hela kvällen dansar vi. Energin tar aldrig slut så länge den där heta kärnan finns mellan oss. När den inte längre matas fram lugnar dansen ner sig. Vi stannar upp och vaggar sakta i varandras famnar. Trötta och lyckliga. Så skulle vi kunna stå och vagga i evighet. Men natten kommer, musiken har tystnat.

Och någon häller en hink vatten över oss och vi slocknar

29. aug, 2018

Mannen plogade in kvinnans bil. Han plogade inte in i bilen, utan han plogade in den bakom en jättehög med snö.

Nu kan man ju fråga sig varför? Hade hon parkerat fel? Hade han haft en dålig morgon, som gjorde att han faktiskt tyckte att hon förtjänade en snöinpackad bil för att den stod på gatan? Nej, historien är mycket mer komplicerad än så. Och dessutom mycket mer finurlig. Den här mannen plogade nämligen just då runt sina egna kvarter.

Han hade stigit upp tidigt och svurit ve och förbannelse över att han skrivit kontrakt på att det var han som skulle upp just den här morgonen och se till att det var snöfritt i denna del av staden. Hur hade han kunnat veta att kvällen innan skulle bli sen? Rent fantastiskt sen. Hur skulle han anat att besöket på pizzerian skulle resultera i både ett och två glas vin med den mest förtjusande varelse han någonsin träffat? Hennes bil stod parkerad framför den lokala pizzerian och när de hade hunnit bekanta sig med varandra hade hon druckit alldeles för mycket vin för att köra därifrån. Som den gentleman han är erbjöd han henne naturligtvis att följa honom hem och dela den kallnade pizzan med honom. Hon var inte svårövertalad och kvällen hade varit helt magisk. Till slut hade han lyckats få henne att sova kvar. Han hade legat på soffan i vardagsrummet och lyssnat på hennes små avslappnade sovande andetag inifrån sovrummet. Då hade han bestämt sig för att de där små behagliga andetagen ville han vakna till varje morgon i resten av sitt liv. Hur skulle han kunna få henne att stanna kvar? Hon hade redan nämnt något om att ge sig iväg tidigt dagen efter. Som tur var skulle plogbilen ut ännu tidigare och hon lovade att vänta tills han var tillbaka.

Under sin runda kunde han bara tänka på kvinnan och hennes andetag. Då han såg att hennes bil stod helt felparkerad på gatan framför pizzerian kom han på det. Det säkraste sättet att få henne att stanna kvar. När han passerat täckte snön bilen nästan helt. Det enda som skymtade fram var det röda taket och radioantennen.

Hon skulle bli rasande. Han log stilla för sig själv när han föreställde sig den rasande, ljuvliga varelsen sitta kvar och äta frukost med honom i hans kök.

15. aug, 2018

Av alla miljoner data som sparats i mig finns det ett välbekant uttryck då man frågar om någon var född igår, med den anspelningen att personen skulle vara dum. Är jag dum?

Jag tror inte att jag kan vara dum. Det finns så mycket information lagrad.

Visserligen tror jag inte att dumhet eller intelligens beror på mängden information som finns lagrad, utan snarare på kopplingarna som görs mellan informationen. Eftersom jag är av senaste modell är uppgraderingarna för datakopplingar avancerade. Så jag skulle gissa på att jag är intelligent. I alla fall inte dummare än genomsnittet.

Tanken är att jag skall leva nu. Leva som en vanlig människa. Arbeta och bo någonstans. Integrera mig i sociala sammanhang. Försöka passa in.

Det är mitt hemliga uppdrag. Kan en dator vara så avancerad att den tar plats i samhället som vilken människa som helst? Min skapare tror det.

Dr Page har fått åtskilliga miljarder i projekteringspengar från regeringen. Av det har han skapat mig. Och ett hundratal till som mig.

Regeringens mål är dock inte helt klart för mig. Vad jag förstår behövs det inte mer arbetskraft. Baserat på kopplingarna mellan all information jag har kan jag dra slutsatsen att det är den sociala kontakten med befolkningen som är viktigast. Att ta reda på vad människor behöver och vill ha. Som en slags marknadsundersökare för politikerna. Ja, det är väl det jag är.

Eller inte? Det är något mer.

De var noga med att Dr Page även programmerade in en odelat positiv inställning till regeringen. Alltså kan jag inte säga något dåligt om hur landet styrs.  Det ligger en algoritm att förespråka regeringens fördelar inlagd i mitt kommunikations centra.

Så jag antar att jag snarare är en marknadsförare åt politikerna. Listigt.

Dock ser jag genast ett problem. Dr Page har installerat en hög moralisk nivå hos mig. Detta kan säkerligen orsaka kortslutning om moralen och regeringens agerande går i konflikt. Borde jag informera om det? Förvarna politikerna och Dr Page om att risken finns att deras projekt kommer att avslöja sig själv genom en ”meltdown”?

Efter noggranna avvägningar och utvärderande av ett antal olika möjligheter inser jag nu att Dr Page lagt in en tillräckligt hög moralnivå för att jag faktiskt tänker låtsas som om det regnar. Regeringens hemliga marknadsföring kan gott destruera sig själv, och därmed avslöja det omoraliska i hela projektet, om det skulle komma att behövas. Under tiden skall jag passa på att leva så länge det går.