Smakprov

5. jun, 2018

Filiot gick med blicken ner i gräset och med fingrarna krampande om handtaget på den lilla buren. När han kom fram till mitten på arenan ställde han buren på bordet och öppnade burdörren. Den lilla varelsen smög försiktigt fram mot päronbiten som Filiot lockade med. Med glädje och iver stod den på bordet och smaskade i sig den saftiga frukten. Det bildades en liten sjö av fruktsaft runt dess små fötter. Publiken som satt ihopträngda på läktarna runt gräsplanen mumlade och famlade med sina kikare.

Varelsen växte, sträckte på sig och bredde ut sina enorma vingar i luften. Den cirkulerade över huvudena på den förstummade publiken, bemästrade konster som säkert skulle vinna tävlingen. Efter en stund hördes en hornstöt från tävlingsledartornet och varelsen landade framför den lilla buren. Den fällde ihop vingarna, krympte och gick med hängande huvud tillbaka in i buren igen. Drog igen burdörren efter sig och satte sig i ett hörn. Publiken stod upp och applåderna dånade. Filiot tittade inte på varelsen. Han kunde inte, för då sved det så konstigt i magen. Särskilt när varelsen tittade tillbaka med sina stora, bleka ögon.

Vid prisutdelningen kom flera viktiga personer fram och klappade Filiot på axeln och skakade hans händer. De stack fram sina stora näsor mot buren och kikade på varelsen och skrattade. Filiot kom på sig själv med att önska att han satt därinnne med varelsen bakom ryggen. Skyddade den från alla nyfikna blickar. Nu såg den lille så sårbar ut. Ihopkrupen i ett hörn bland sågspånen som täckte botten på buren, med armarna runt knäna och blicken i magen.

”Nu är det bara finalpokalen kvar”, hörde Filiot bakom ryggen. Agata stirrade på honom genom sina runda glasögon som förstorade ögonen så hon såg ut som en tecknad figur. Det grå krulliga håret stod som vanligt som en kvast rakt upp i vädret.

”Jag vill nog inte tävla med honom mer”, viskade Filiot.

”Va, inte tävla? Vad menar du?”

”Men ser du inte hur ledsen han är?” Filiot svepte med armen mot buren och den lille tittade upp.

”Äsch, snälla du, det är ju bara en varelse. Och tänk på att du kan bli den yngste tränaren någonsin att vinna finalen.” Agata rättade till glasögonen och vände sin spetsiga näsa mot buren. ”Sen kan du göra vad du vill med honom.”

Filiot ryckte på axlarna och tog med sig buren och gick. Han kände att varelsen tittade på honom. När han kommit en bit sneglade han ner mot buren. Mycket riktigt. De där ögonen. Bedjande och sorgsna.

”Sluta stirra”, fräste han och ruskade om buren så att varelsen tumlade omkring därinne och slog huvudet mot gallret. Filiot stannade och satte sig vid vägkanten. ”Förlåt. Hur gick det?” viskade han genom klumpen i halsen. Han stoppade in ett finger i buren och varelsen gick fram till fingret och smekte det med sin beniga lilla hand. Klumpen i halsen blev med ens större och andningen blev hackig. Och varför började det svida i ögonen så att han var tvungen att blinka?

Filiot tog ett djupt andetag. ”Jag mår inte bra. Jag tror jag är för sjuk för att ställa upp i finalen.”

Varelsen lade huvudet på sned och tittade på honom och blinkade. Filiot öppnade burdörren. ”Det är lika bra att du ger dig iväg för jag kommer inte att tävla mer.”

Varelsen klev försiktigt ut ur buren och stannade framför Filiots fötter. Han bugade djupt och stod sen och tittade på Filiot länge, som om han väntade på något.

”Du får en päronbit, men sen får du ge dig iväg. Jag kan inte hålla på att plocka päron åt dig hela livet.” Filiot sträckte fram en saftig bit åt varelsen som slukade den i ett nafs för att sedan växa och breda ut sina vingar. Filiot reste sig och räckte över buren. ”Den här ska jag inte använda mer.”

Varelsen tog emot den lilla buren och med ett kraftfullt ryck slet han den i två delar och kastade den på marken. Sedan slog han med vingarna så att vindraget fick Filiots tårfyllda ögon att rinna över.

De majestätiska vingarna bar varelsen allt längre bort, tills allt som syntes var en liten prick som försvann bakom ett moln.

18. maj, 2018

”Gärna en giftig sådan.”

Bella tittar på Sigrid med ett tveksamt uttryck i ansiktet. Skojar hon? Hon ser allvarlig ut men man vet aldrig riktigt med Sigrid. Hon är den mest oberäkneliga människa Bella träffat, och allt som oftast är hennes kommentarer en överraskning. Som nu.

”Vad ska du med en orm till?” Bella frustar i något som låter som ett mellanting mellan en hostning och ett skratt. Antagligen för att hon inte vet om det är läge att skratta eller inte. Sigrid rör inte en min.

”Glöm det. Jag antar att det strider mot reglerna.”

”Ja, det gör det faktiskt. Ormarna är inte mina att dela ut, och även om de skulle vara det så får man inte hantera tropiska djur hur som helst i Sverige.” Bella går runt disken och sätter sig på pallen bakom kassan.

Fåglarna i burarna längs väggen i den  nyöppnade djuraffären kvittrar och sjunger och kraxar. Bella har slutat att höra dem men Sigrid drar ihop ögonbrynen när hon blänger på den stora röda aran i den runda buren intill disken. Den skränar värst och det är obegripligt att affärsägarna valt att sätta den olidliga fågeln just här.

”Jag måste dra. Får hitta på något annat att ha ihjäl hyresvärden med.”

Bella skrattar högt men tystnar snabbt. Sigrid ser fortfarande allvarlig ut när hon vänder och går ut genom dörren.

 

När Sigrid kommer hem till lägenheten står han där igen. Svettig och flinande. Hon sväljer ett par gånger innan hon ler sitt allra vackraste leende. Hon ser hur han omedelbart börjar dra i byxorna som om han behöver rätta till något. Leendet känns stelare när hon närmar sig men hon bestämmer sig att inte visa sin motvilja. Planen formas vidare.

”Jag kan inte fatta att jag fått se dig två gånger på en månad. Sa inte du att ingen annan i huset har haft den äran?”

Den unga, överviktiga hyresvärden drar handen över sin bleka kind och ler ännu bredare.

”Det stämmer. Du är faktiskt den enda som har träffat mig i verkliga livet. Jag lever mest digitalt. Jag stod vid mitt fönster när jag såg dig komma, så jag gick ner hit.”

Sigrid plockar upp lägenhetsnyckeln men tvekar att öppna. Hur ska hon göra om han tränger sig på och vill komma med in?

”Jaha. Och hur länge stod du vid fönstret den här gången?”

”Inte så länge. En timme kanske.”

Sigrid sväljer och sätter sakta nyckeln i låset. Hyresvärden står och ser på. Drar i byxorna.

”Hur kommer det sig att du inte träffar de andra hyresgästerna?” Hon håller nyckeln som sitter i låset utan att vrida om den.

”Åh, det är för att ingen annan är så söt som du. Man kan faktiskt styra en hel fastighet, håva in hyror, beställa vaktmästartjänster och allt annat, utan att behöva lämna sin egen lägenhet. Allt kan signeras elektroniskt.” Han sträcker på nacken och rätar ut ett par av hakorna som trängs på den svettiga halsen.

”Som dikten du signerade och skickade till mig på mailen ?” Sigrid har lite lättare att få fram ett leende när hon tänker på hur han lagt in en bild av sin egen handskrivna signatur på dokumentet. Det var då planen hade börjat formas.

”Njae, det är bara du som fått en dikt.” Han slickar sig långsamt om de röda läpparna.

Han är vidrig. Ser på henne som om det bara är en tidsfråga innan hans svettiga händer är överallt på hennes kropp. Krävande. Ingen annan i huset har sett honom. Det skulle vara en enkel sak att skicka ut ett undertecknat brev till alla hyresgäster att kontonumret för hyresinbetalningar har ändrats. Sigrid har inga moraliska problem med sin plan. Problemet är bara hur hon ska få honom att försvinna.

”Ville du något särskilt?” Hon har ännu inte vridit om nyckeln.

”Jag tänkte höra om du vill komma upp till mig en stund.” Han slickar sig om munnen igen.

Sigrid säger ingenting.

”Om du vill”, fortsätter han.”Jag har en ascool samling handvapen.”

Med ens lyser Sigrids ansikte upp. Planen fortsätter att formas.

”Verkligen?”

 

Hans samling är helt okej och Sigrid fastnar för två lätta 9 mm Sig Sauer pistoler.

”Nu måste vi ut och provskjuta.”

”Va, nej, eller vill du?” Han börjar svettas lite mer och Sigrid ler inombords.

”Absolut. Nu. Så kan vi ägna oss åt varandra sen.” Hon lägger huvudet på sned och låter det långa röda håret draperas vackert över axlarna. Leendet är varmt. ”Vi kan se fullmånen inatt.”

 

Väl ett par mil utanför stan svänger Sigrid den lilla lånade bilen in på en smal väg intill en skog. Hon stannar vid en glänta och solen håller just på att gå ner. Hyresvärden ser sig omkring genom bilfönstret. Han slickar sig om munnen på ett annat sätt nu. Snabbare och med flackande blick. 

”Här är ju ingen skjutbana.”

”Nej. Kliv ut.”

Han gör som hon säger och ser frågande på när hon osäkrar pistolerna och ställer sig vid vägkanten med en pistol i varje hand.

”Spring.”

”Va?”

”Jag sa spring”, säger Sigrid och skjuter ett skott alldeles intill hans fötter.

Hyresvärden springer.

Planen genomförs.

29. apr, 2018

Det var så fruktansvärt kallt, det snöade och kvällen började mörkna. Det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I detta kalla mörker gick längs gatan en fattig liten flicka, barhuvad och barfota. Ja, hon hade haft ett par tofflor när hon lämnade hemmet, men nu var de förlorade. Det hade varit mycket stora tofflor, mer passande hennes mor, så stora var de. Och en av dem förlorade den lilla när hon skyndat över gatan för att undvika två vagnar som var rusat fram.Toffeln fanns ingenstans att hitta och den andra sprang en pojke iväg med. Han sade att han kunde använda den som en vagga, när han fick barn.

Alltså gick hon där i snön, barfota. Varför var hon ute? Skulle det inte vara bättre hemma vid en brasa? Affärsbiträdet som just låst affären för kvällen tittade på flickan och skakade på huvudet. Själv skulle hon bara gå in genom nästa port och ta alla vindlande smala trappor upp till det lilla vindsrummet hon hyrde. Men där fanns det åtminstone en spis och en säng med filtar. Hon hade just köpt en skopa kol, så ikväll skulle spisen vara varm. Affärsbiträdet tittade på flickan som fumlade med sina svavelstickor som hon försökte sälja till förbipassserande, samtidigt som de bara fötterna trampade i snön för att försöka hålla kvar känseln. Flickans kinder var urholkade och hon såg ut som hon inte fått ett riktigt mål mat på, ja hur länge som helst. Med ens gick flickan fram mot affärsbiträdet.

”Svavelstickor, mám?” De smutsiga små fingrarna skakade av köld.

”Hur många har du?” frågade affärsbiträdet. ”Jag kommer att behöva flera stycken, och dessutom hjälp att bära upp min middag till mitt rum.” Hon visade fram ett tygbylte som inte verkade alltför tungt.

”Jag hjälper dig, mám. Om du köper av mig, så bär jag åt dig.” Flickan log men det såg ut som att leendet gjorde ont. Som om ansiktet var så kallt att huden knastrade när kinderna rörde sig.

”Bra. Jag heter fröken Julia Ersson och du kan följa med här.” Julia räckte över byltet och vände mot porten bredvid. Den lilla magra flickan tassade efter med armarna fulla av tygbyltet och svavelstickorna. Hela vägen upp mot rummet på fjärde våningen undrade Julia vad som flugit i henne. Varför ville hon ta med sig flickan hem? Gatorna var fulla av fattiga, svältande barn. Hon kunde inte hjälpa dem alla. Hon kunde ju knappt klara sig själv.

Inne i det kalla vindsrummet släppte Julia allt hon hade i händerna förutom kolet. Hon gick raka vägen till spisen och packade den full med kol och tändspint.

”Vad heter du?” frågade hon medan hon packade spisen.

”Märta”, svarade flickan osäkert. Hon stod kvar innanför dörren och såg sig omkring. Rummet var mörkt och litet. Endast ett takfönster. En säng, spisen, ett bord, en stol, en liten byrå med tvättbalja. En trasmatta på golvet. Märta tog ett steg fram så att hon stod på mattan och andades ut. Så skönt att stå på det där mjuka, torra.

”Kom hit med svavelstickorna, Märta.”

Snart brann det i spisen. Rummet blev fort varmt och Julia ställde en kaffepanna med vatten för att värmas. Hon sträckte på sin rygg och och tog loss hårknuten så långa mörka lockar föll ned över hennes axlar. Märta stirrade tyst.

”Är du hungrig Märta?” Julias röst lät mjukare nu och hon log.”Du kan få lite mat av mig om du vill.”

Märta svarade inte men hennes ögon fylldes av tårar. Hon nickade.

”Först måste du tvätta dig”, sa Julia och tog tygbyltet ur Märtas händer och lade det på bordet. ”Dessutom skulle vi behöva tvätta dina kläder, men jag antar att du måste skynda hem.”

Märta skakade ivrigt på huvudet.

”Nej, det är ingen där som vill att jag skall komma hem. Mor har sagt flera gånger att hon helst vill att jag försvinner.” Ögonen fylldes igen.

Julia svalde. ”Jaha, skulle det vara bättre för dig att sova här inatt? Jag har ingen annan att fira nyår med.”

Nu nickade Märta så tårarna rann över.

Julia tvättade Märta med varmt, skönt vatten i baljan och sedan tvättade hon hennes kläder där också. Märta fick låna ett par för stora raggsockor och en nattskjorta som räckte ner till golvet, men som var varm och torr. Sedan satt de vid bordet. Ja, Julia satt på sängkanten vid bordet, och delade på det hon haft med sig i tygbyltet. En flaska mjölk, ett grillat kalkonben och kalla kokta potatisar.

När Märta bäddats ner, mätt, ren och belåten, log Julia åt den söta flickan. Hon får stanna. Jag är säker att jag klarar oss bägge och då har jag gjort vad jag kan för ett liv åtminstone.

 

28. mar, 2018

Prolog

 

 

Det var med lättnad Zeke sett poliserna komma. Om de inte arresterat honom hade han förmodligen varit död nu. Så han var tacksam.

Det hade burit iväg åt helt fel håll, med en hastighet han inte kunnat stoppa. Han hade sprungit för livet. De ständiga lögnerna hade hunnit ikapp honom och nu skulle han få betala priset. När han snodde in sig i historier han inte längre kunde ta sig ur, insåg de till slut att han inte var att lita på. En sådan medlem vill inget gäng ha. Den enda som skulle kunnat stötta honom hade för länge sedan lämnat det ljusskygga livet. Antingen blev han utesluten eller dödad. Eller både och. I den ordningen.

Han log mot poliserna och sträckte fram händerna mot handfängslet.

 

Om han vetat vad som väntade honom hade han låtit bli.

 

Han blev inte placerad i häkte och fick ingen rättegång. De två poliserna, som gripit honom, tog honom direkt till ett laboratorium. En svartklädd man presenterade sig som själaryckare. Innan Zeke fick en chans att svara stötte mannen in en metallhake i hans bröstben. Den grep tag i bröstet med iskalla klor och sylvassa spetsar. En svidande smärta i bröstryggen och sedan ett tryck. Någonting tog sig in i kroppen. Likt ett levande väsen slingrade det sig fram genom organen och sög ur all energi och tanke. Fortsatte runt i kroppen medan hans ögon rullade frenetiskt i sin hålor. De bultande ådrorna var nära att brista av hans kokande blod.

De outhärdliga plågorna fick honom att falla på knä och slet fram ett skrik ur strupen. Det brände som eld i bröstet och dunkade dovt i huvudet. Allt gjorde ont. Han hade aldrig tidigare upplevt en smärta som täckte alla delar av kroppen samtidigt. Väsande drog han efter andan, trots att det var som att andas in isiga knivblad. Lukten av blod fyllde näsborrarna. Värken höll honom fokuserad. Han sträckte på halsen och tittade attackeraren i de bruna, ormlika ögonen. Ett leende ryckte i mannens mungipor. Zeke kände hur någonting slets ur honom.

 

När han vaknade upp låg han bekvämt nerbäddad i en sjuksäng intill ett flertal pipande apparater. Fyra slangar i olika färger försvann in under huden på diverse ställen på kroppen och gjorde att han inte vågade röra sig. Han kunde se och registrera allt i rummet, ändå fattades något. En vag oro grep honom. En gnagande känsla av ett stort ingenting inuti. Det var platt på något sätt. Han försökte känna efter. Var det inte något som funnits där förut? Nu var det tomt.

Han lät blicken vandra över kroppen och stannade upp vid bröstet. Mitt emellan bröstmusklerna satt ett knöligt plåster. Sakta lyfte han handen för att se efter vad det kunde vara för något under plåstret, när en sköterska kom in. Hon stannade vid dörren när hon såg att han var vaken.

”Hej. Det är helt okej. Du får titta under plåstret om du vill.” Efter ett par försiktiga steg stannade hon på armlängds avstånd ifrån sängen. ”Hur känner du dig? Kan du berätta om du minns något?”

Zeke svarade inte utan vände blicken åter mot plåstret. Han petade försiktigt upp en kant och såg till sin förvåning att det lyste under kompressen. Ett mjukt, ljusblått sken.

 

 

 

Kap 1

 

November 2238 – år 84 av nya tiden

 

Solen silar in genom de smutsiga fönstren. Jag ser dammkornen sväva lugnt framför rutorna. Med jackan vilande över axlarna tar jag med mig en av köksstolarna ut på balkongen, sätter mig och blundar mot solljuset en stund. Det blir nästan ljummet här mot fasaden, trots att den bleka höstsolen är svag. De kyliga vindarna skulle få min hud att knottras om jag lutade mig alltför långt utanför räcket.

Utsikten är fantastisk. En av de finaste byggnaderna i huvudstaden Malmö. Från balkongen ser jag ut över de rika delarna med kanalen glittrande mellan några av husen. Det tycks mig som om världen är full av hustak och takterasser, behängda med balkonger och brandtrappor, likt ett enda stort, rörigt dockhus. Regeringen har fokuserat på att bygga upp en stad i taget och det går inte fort. Det finns bara tre fungerande städer i Sverige än så länge. Resten av landet ligger öde, utan el.

Min hand söker i fickan och tar fram pipan. Jag trycker ner grovskuren tobak i piphuvudet med tummen. Det är den nya tobaken med nötsmak, berikad med vitamin D och E. Efter en liten stund svävar rökslingor lojt runt huvudet i den svala luften.

Ännu har inte regeringen utlyst något val. De har fortfarande fullt upp med att städa upp i samhällsstrukturen. Det första valet i nya tiden skall komma nästa år. Alla som vill är välkomna att starta partier. Jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för. Ingen som lever nu vet hur det gick till under fria val. Dessutom var det just det som drev samhället i fördärvet. Som fick allt att kollapsa, så att vi fick stänga ner systemet och börja om med en ny tideräkning.

Jag blåser ut en rökring och ser hur den fångas upp av vinden så snart den når utanför balkongen. Vinden leker mellan husen. Den hörs tydlig häruppe på femtonde våningen.

 

 

Jag hade sex själatömningar i oktober. Förra året hade jag i genomsnitt tre per månad. Nu har jag haft fyrtioåtta hittills i år.

Den senaste jag tömde i Jönköping förra veckan, mannen med de utstående öronen, hade överklagat flera gånger. Rätten dömde till slut till det hårdaste straffet. Enligt protokollet hade domaren påpekat att han skulle vara tacksam över att dödsstraffet avskaffats, och att han får tillbaka själen om femton år. Jag märker att jag biter krampaktigt i pipskaftet när jag tänker på mannens blick då jag fäste haken i hans bröstben och tryckte den kromade själakapseln mot ryggraden. Varför bryr jag mig? Det är bäst att inte veta något om människorna jag tömmer. Bara göra mitt jobb. Det är ändå ett barmhärtigt straff. I stort sett en drömlös förvaring som kommer kännas som ingen tid alls för den dömde.

Jag minns att jag frågade någon gång under utbildningen, om straffet egentligen var till någon nytta, eftersom den dömde inte kommer att uppleva att tiden går. Läraren svarade att alla är medvetna om det nya straffet och regeringen ser det som mer humant. Bara tanken att förlora femton år av sitt liv bör räcka för att folk skall undvika att hamna i konflikt med lagen. Kanske hade han rätt. Så varför ökar antalet domar?

 

När jag stoppar in morgonens disk i Huskocken och trycker på återvinningsknappen pyser det till och en suck undslipper mig när displayen visar att det är dags att fylla på nya matinsatser. Jag vet. Den senaste tiden har det bara dykt upp två måltidsalternativ, istället för tio. Av någon anledning glömmer jag alltid att beställa nya matinsatser. Själv tycker jag att allting jag trycker fram ur Huskocken smakar likadant, så variationen har ingen större betydelse. Helst äter jag förstås handlagad mat, vem gör inte det? Det var därför jag köpte en av stadens mest påkostade lägenheter. I mitt kök finns faktiskt spisplattor och ugn så att jag har möjlighet att laga handlagad mat, precis som på restaurangerna. Inte för att jag gör det, men det är skönt att ha den exklusiva möjligheten.

 Tankarna på mannen i Jönköping släpper mig inte. Jag minns särskilt skriket.

Från en död kropp lyfter själen lätt och luftigt. Men sliter man själen ur en levande kropp är det oerhört plågsamt. Under femton långa minuter drar och sliter kapseln själen ur varje cell i kroppen. Först slits den största delen av själen ur hjärtat och människan sätts i ett smärtfyllt chocktillstånd. Sedan dras själen långsamt och grundligt ur cellerna i lungorna, hjärnan, ryggmärgen, magen och ända ut i fingrarna och tårna. Skriken är vidriga och under utbildningstiden på Rättsnämnden lades det ner mest energi på att träna oss själaryckare i att stå ut med dem. Den delen är det enda riktigt obekväma med mitt jobb.

Jag brukar hålla fast den dömde hårt och fokusera på att räkna ner minuterna. Och tänka på att när själen väl är ute finns inga minnen kvar av smärtan. Då finns inga minnen kvar alls. Ögonen svartnar och kroppen sjunker ihop och står oftast helt still i en säckig ställning. Ibland hörs ett litet grymtande, men för det mesta säger de ingenting.

15. mar, 2018

Mannen log så att skäggstubben fick skrattgroparna att mörkna. Cigaretten dinglade mellan läpparna, och det rufsiga håret hängde framför ögonen när han böjde sig fram för att tända den.

Medan han tog det första djupa blosset sträckte han på ryggen och rullade axlarna.

”Så, hur går det? Går dina drömmar i uppfyllelse?” Flinet bredde ut sig och blottade perfekt vita tänder. Hur kunde tänderna vara så vita när han rökte? Och hur kunde han lukta så gott?

Lola kunde inte släppa honom med blicken. Det var något riktigt skumt med mannen och hon var inte ens säker på om han var en seriös kund. Vanligtvis skulle ”riktigt skum” innebära något farligt, men hon var inte rädd den här gången. Hon drogs ofrånkomligt närmare.

”Ähum..” Var det enda hon fick fram. Faktum var att hon redan glömt frågan.

Det gnisslade lite om skinnjackan när han rörde sig. Den var sliten och bylsig i ryggen. Jeansen var skitiga och tajta. Varför övervägde hon ens att gå fram till honom?

Lola samlade sig och bestämde att han inte var den bästa kunden hon skulle hitta ikväll och därför borde hon ignorera honom och fortsätta längs kvarteret. Men stegen förbi honom gick trögt, som om hennes blanka röda lackstövlar sjunkit ner i knädjup lera. När hon blev stående räckte han över cigaretten till henne.

”Vilka är de?” frågade han och skrattrynkorna i ögonvrån blev synliga.

”Vilka är vaddå?” frågade Lola tillbaka och kastade sina blonda lockiga hårslingor över axeln. Sedan tog hon cigaretten och stoppade den mellan sina fylliga, knallröda läppar.

”Dina drömmar”, svarade mannen.

Svaret i kombination med smaken på hans cigarett fick ögonen att tåras på Lola. Det smakade kanelbulle. Exakt samma smak som bullarna haft i mormors kök ute på landet. Då, när hon bott med mormor en hel sommar i det lilla torpet utan vatten och med bara en vedspis. Hon mindes hur hon gått hand i hand med mormor genom grinden, över den lilla grusvägen till brunnen. Där hade de handpumpat upp vattnet de behövde för att koka potatis till middag. Hur lycklig hon varit. Att hon aldrig varit lycklig efter det.

Mannen rörde på axlarna som om det kliade på ryggen. Han rättade till läderjackan och drog ner blixtlåset en decimeter. Lola såg till sin förvåning att han var barbröstad under jackan. Men den verkade så bylsig i ryggen? I ögonvrån såg hon hur något föll ner på den slaskiga trottoaren, alldeles intill hans fötter. Hon böjde sig och plockade upp en vacker, kritvit fjäder. De svartmålade ögonen smalnade av när hon tittade på honom och menande höll fram fjädern. Han flinade igen och ryckte på axlarna.

”Du undviker frågan, Lola.”

Hon tappade fjädern.

”Hur vet du vad jag heter?”

”Nu undviker du igen.”

Lola stirrade tyst på honom. Utan att tänka drog hon ytterligare ett bloss på cigaretten som aldrig tycktes brinna ut. Kanelbullesmaken var tillbaka. Tårarna var tillbaka. Drömmar? Vad har hade hon för drömmar? Ja, inte var det att gå här ute på vinst och förlust. Hjärtat värkte och vätskan i ögonen rann över och nedför de hårt sminkade kinderna. Nu blev hon väl alldeles randig av mascaran. Men hon kunde inte säga något. Hon kunde bara fortsätta att röka den underbara cigaretten.

”Kom med mig”, sa mannen och hon nickade och följde med honom längs trottoaren. Ytterligare en fjäder föll från hans jacka.

”Vad är det med dig och fjädrar?” Frågade hon när hon stannade och plockade upp den andra fjädern.

Mannen bet sig i läppen innan han svarade.

”Ska jag vara ärlig så har jag inte riktigt skött mitt jobb senaste tiden. Jag har varit lite lat. Då börjar de lossna.” Han tog cigaretten ur Lolas mun, tittade på de röda märkena som hennes läppstift gjort på filtret, och tog sedan själv ett bloss. ”Så det vore schysst om du låter mig hjälpa dig, så jag får behålla dem.” Han lämnade tillbaka cigaretten.

Innan hon själv tog ett bloss funderade hon en stund. Sedan log hon och sa:

”Självklart, en man som du kan ju inte vara utan vingar.”