27. jan, 2018

De snyftar omkring mig.

Jag ligger i en bred himmelssäng med lakanet uppdraget till hakan. Mina händer kan inte röra sig. Inget på min kropp kan röra sig. Smärtan har börjat avta. Med varje ytlig flämtning glider jag iväg längre och längre bort från min kräfthärjade kropp. Lättnad.

De som skall föreställa mina nära och kära sitter samlade runt sängen, men de betyder inget längre. Friheten är det som spelar roll nu. Vad som skall hända härnäst. Kommer jag att uppgå i paradiset, möta änglarna, eller bli en vålnad?

Jag tänker på hur jag kommer att te mig som vålnad: en nätt och enformig vålnad, som för evigt glider fram på mjuka sulor genom ett förfallet hus, till mönstret av uråldriga mattor.

Ljuset silar in genom de höga blyinfattade fönstren och får dammkornen att sväva likt eldflugor i tystnaden. Jag märker att de delar av rummet som inte träffas av ljuset ligger dunkla som om något lurade där i skuggorna. Att halvdunklet där mina anhöriga sitter plötsligt är tätare än förut, så tätt att deras ansikten tycks flyta ut och bli ett med den omgivande luften. Jag tycker mig se gestalter träda fram ur de dammiga mattornas eller draperiernas urblekta mönster. De kryper över tak och väggar likt fuktfläckarnas gråvita mögelbeläggning. Himmelstyget över sängen ser suddigt ut i kanterna och i dunklet ser det ut att skifta färg från mörkrött till mörkgrönt, och tillbaka igen. Jag kan inte låta bli att tänka på alla gamla döda insekter och allt damm som antagligen ligger samlade över mitt huvud. Om någon skulle få för sig att ta tag i tyget och ruska till, skulle jag bli begravd under allt stoft.

Sedan lyssnar jag efter de hemvana ljuden av klockslag och rasslande kugghjul. Det enda som hörs är en mängd knäppanden i golvtiljorna, kanske en mus som trippar. Något djur tjuter gällt, som ett barn, i parken utanför herrgårdsbyggnaden. Allt verkar dystert och skrämmande. Här vill jag inte vara kvar. Ingen vill ha mig här heller. De utsmetade ansiktena runt min säng kan knappt bärga sig innan de får mig i jord så de kan börja kivas om arvet. Det vill jag inte missunna dem.

När jag inte längre hör mina egna tunna pustar kommer en liten flicka fram mot sängen. Hon ställer sig i ljusstrålen från fönstret och dammkornen svävar runt hennes blonda huvud som en gloria. Hon är klädd likt en piga i en ljusgrå enkel särk och hon räcker fram handen mot mig. Jag lättar och flyter fram för att ta henne i hand. Jag är mycket längre än henne, ser ner på henne. Tänker hon inte rodna eller darra eller skyla sin blick, som en piga bör? Men hon ser mig rakt i ögonen och fingrarna med de sönderbitna naglarna känns kalla och hårda och alldeles stadiga i mina.

Hon leder mig fram till ena väggen i mörk ekpanel, bredvid den stora, tomma eldstaden. Hon stannar och ser på mig samtidigt som en mörk skarv i panelen sakta vidgar sig. Mörkret är uppslukande, hypnotiserande. Allt har drivit mig hit, till denna mörka glipa. Jag måste gå framåt eller upphöra att existera.

Jag kastar en blick över axeln. Min hopplöst mesige son reser sig och stryker handen över sitt skägg när han lutar sig över kroppen som ligger där i sängen.

”Nu är det slut.” Han låter trött och hård på rösten.

Jag fnyser för mig själv och vänder tillbaka blicken till det som nu blivit en lagom bred öppning i väggen. Flickan leder mig genom den och tar mig längs ett trångt utrymme som slutar i en trapp som leder nedåt. I mörkret vänder hon upp sitt bleka ansikte och ler. Visar hemska spetsiga tänder. Jag stannar till och försöker dra åt mig handen, men den sitter som fastvuxen i hennes. Jag vrider på huvudet, men den trånga gången längs vilken hon har fört mig syns inte längre. De panelade väggarna har delat på sig för att släppa igenom oss och sedan slutit sig så att jag fångats i en fälla. En kramp i bröstet samsas med en skrämmande tyngd, något som gör mig helt handlingsförlamad. Nu släpar hon ner mig de sista stegen nedför trappen, fram till en låst dörr. Jag rör mig långsamt med blicken fastnaglad vid den vaggande ryggen. Jag skulle kunna dunka hennes lilla pighuvud mot tegelväggen... men blotta tanken gör mig slak i händerna. Jag skulle nog inte kunna förmå mig till det. Hon fiskar fram nyckeln, låser upp dörren och går före mig ut i prånget, fortfarande med min hand i sin. När vi stannar i rummet ser jag mig om. Det finns ingen riktig väg ut härifrån, endast ett par trånga, övertäckta prång där det är alldeles kolsvart. Med ens släpper greppet om handen och låskolven slår igen. Jag är ensam. Det är höga murar runt omkring mig.

Munnen öppnas till ett skrik, men inget kommer ut.