15. mar, 2018

Fjädrar

Mannen log så att skäggstubben fick skrattgroparna att mörkna. Cigaretten dinglade mellan läpparna, och det rufsiga håret hängde framför ögonen när han böjde sig fram för att tända den.

Medan han tog det första djupa blosset sträckte han på ryggen och rullade axlarna.

”Så, hur går det? Går dina drömmar i uppfyllelse?” Flinet bredde ut sig och blottade perfekt vita tänder. Hur kunde tänderna vara så vita när han rökte? Och hur kunde han lukta så gott?

Lola kunde inte släppa honom med blicken. Det var något riktigt skumt med mannen och hon var inte ens säker på om han var en seriös kund. Vanligtvis skulle ”riktigt skum” innebära något farligt, men hon var inte rädd den här gången. Hon drogs ofrånkomligt närmare.

”Ähum..” Var det enda hon fick fram. Faktum var att hon redan glömt frågan.

Det gnisslade lite om skinnjackan när han rörde sig. Den var sliten och bylsig i ryggen. Jeansen var skitiga och tajta. Varför övervägde hon ens att gå fram till honom?

Lola samlade sig och bestämde att han inte var den bästa kunden hon skulle hitta ikväll och därför borde hon ignorera honom och fortsätta längs kvarteret. Men stegen förbi honom gick trögt, som om hennes blanka röda lackstövlar sjunkit ner i knädjup lera. När hon blev stående räckte han över cigaretten till henne.

”Vilka är de?” frågade han och skrattrynkorna i ögonvrån blev synliga.

”Vilka är vaddå?” frågade Lola tillbaka och kastade sina blonda lockiga hårslingor över axeln. Sedan tog hon cigaretten och stoppade den mellan sina fylliga, knallröda läppar.

”Dina drömmar”, svarade mannen.

Svaret i kombination med smaken på hans cigarett fick ögonen att tåras på Lola. Det smakade kanelbulle. Exakt samma smak som bullarna haft i mormors kök ute på landet. Då, när hon bott med mormor en hel sommar i det lilla torpet utan vatten och med bara en vedspis. Hon mindes hur hon gått hand i hand med mormor genom grinden, över den lilla grusvägen till brunnen. Där hade de handpumpat upp vattnet de behövde för att koka potatis till middag. Hur lycklig hon varit. Att hon aldrig varit lycklig efter det.

Mannen rörde på axlarna som om det kliade på ryggen. Han rättade till läderjackan och drog ner blixtlåset en decimeter. Lola såg till sin förvåning att han var barbröstad under jackan. Men den verkade så bylsig i ryggen? I ögonvrån såg hon hur något föll ner på den slaskiga trottoaren, alldeles intill hans fötter. Hon böjde sig och plockade upp en vacker, kritvit fjäder. De svartmålade ögonen smalnade av när hon tittade på honom och menande höll fram fjädern. Han flinade igen och ryckte på axlarna.

”Du undviker frågan, Lola.”

Hon tappade fjädern.

”Hur vet du vad jag heter?”

”Nu undviker du igen.”

Lola stirrade tyst på honom. Utan att tänka drog hon ytterligare ett bloss på cigaretten som aldrig tycktes brinna ut. Kanelbullesmaken var tillbaka. Tårarna var tillbaka. Drömmar? Vad har hade hon för drömmar? Ja, inte var det att gå här ute på vinst och förlust. Hjärtat värkte och vätskan i ögonen rann över och nedför de hårt sminkade kinderna. Nu blev hon väl alldeles randig av mascaran. Men hon kunde inte säga något. Hon kunde bara fortsätta att röka den underbara cigaretten.

”Kom med mig”, sa mannen och hon nickade och följde med honom längs trottoaren. Ytterligare en fjäder föll från hans jacka.

”Vad är det med dig och fjädrar?” Frågade hon när hon stannade och plockade upp den andra fjädern.

Mannen bet sig i läppen innan han svarade.

”Ska jag vara ärlig så har jag inte riktigt skött mitt jobb senaste tiden. Jag har varit lite lat. Då börjar de lossna.” Han tog cigaretten ur Lolas mun, tittade på de röda märkena som hennes läppstift gjort på filtret, och tog sedan själv ett bloss. ”Så det vore schysst om du låter mig hjälpa dig, så jag får behålla dem.” Han lämnade tillbaka cigaretten.

Innan hon själv tog ett bloss funderade hon en stund. Sedan log hon och sa:

”Självklart, en man som du kan ju inte vara utan vingar.”