18. maj, 2018

Får jag låna en orm?

”Gärna en giftig sådan.”

Bella tittar på Sigrid med ett tveksamt uttryck i ansiktet. Skojar hon? Hon ser allvarlig ut men man vet aldrig riktigt med Sigrid. Hon är den mest oberäkneliga människa Bella träffat, och allt som oftast är hennes kommentarer en överraskning. Som nu.

”Vad ska du med en orm till?” Bella frustar i något som låter som ett mellanting mellan en hostning och ett skratt. Antagligen för att hon inte vet om det är läge att skratta eller inte. Sigrid rör inte en min.

”Glöm det. Jag antar att det strider mot reglerna.”

”Ja, det gör det faktiskt. Ormarna är inte mina att dela ut, och även om de skulle vara det så får man inte hantera tropiska djur hur som helst i Sverige.” Bella går runt disken och sätter sig på pallen bakom kassan.

Fåglarna i burarna längs väggen i den  nyöppnade djuraffären kvittrar och sjunger och kraxar. Bella har slutat att höra dem men Sigrid drar ihop ögonbrynen när hon blänger på den stora röda aran i den runda buren intill disken. Den skränar värst och det är obegripligt att affärsägarna valt att sätta den olidliga fågeln just här.

”Jag måste dra. Får hitta på något annat att ha ihjäl hyresvärden med.”

Bella skrattar högt men tystnar snabbt. Sigrid ser fortfarande allvarlig ut när hon vänder och går ut genom dörren.

 

När Sigrid kommer hem till lägenheten står han där igen. Svettig och flinande. Hon sväljer ett par gånger innan hon ler sitt allra vackraste leende. Hon ser hur han omedelbart börjar dra i byxorna som om han behöver rätta till något. Leendet känns stelare när hon närmar sig men hon bestämmer sig att inte visa sin motvilja. Planen formas vidare.

”Jag kan inte fatta att jag fått se dig två gånger på en månad. Sa inte du att ingen annan i huset har haft den äran?”

Den unga, överviktiga hyresvärden drar handen över sin bleka kind och ler ännu bredare.

”Det stämmer. Du är faktiskt den enda som har träffat mig i verkliga livet. Jag lever mest digitalt. Jag stod vid mitt fönster när jag såg dig komma, så jag gick ner hit.”

Sigrid plockar upp lägenhetsnyckeln men tvekar att öppna. Hur ska hon göra om han tränger sig på och vill komma med in?

”Jaha. Och hur länge stod du vid fönstret den här gången?”

”Inte så länge. En timme kanske.”

Sigrid sväljer och sätter sakta nyckeln i låset. Hyresvärden står och ser på. Drar i byxorna.

”Hur kommer det sig att du inte träffar de andra hyresgästerna?” Hon håller nyckeln som sitter i låset utan att vrida om den.

”Åh, det är för att ingen annan är så söt som du. Man kan faktiskt styra en hel fastighet, håva in hyror, beställa vaktmästartjänster och allt annat, utan att behöva lämna sin egen lägenhet. Allt kan signeras elektroniskt.” Han sträcker på nacken och rätar ut ett par av hakorna som trängs på den svettiga halsen.

”Som dikten du signerade och skickade till mig på mailen ?” Sigrid har lite lättare att få fram ett leende när hon tänker på hur han lagt in en bild av sin egen handskrivna signatur på dokumentet. Det var då planen hade börjat formas.

”Njae, det är bara du som fått en dikt.” Han slickar sig långsamt om de röda läpparna.

Han är vidrig. Ser på henne som om det bara är en tidsfråga innan hans svettiga händer är överallt på hennes kropp. Krävande. Ingen annan i huset har sett honom. Det skulle vara en enkel sak att skicka ut ett undertecknat brev till alla hyresgäster att kontonumret för hyresinbetalningar har ändrats. Sigrid har inga moraliska problem med sin plan. Problemet är bara hur hon ska få honom att försvinna.

”Ville du något särskilt?” Hon har ännu inte vridit om nyckeln.

”Jag tänkte höra om du vill komma upp till mig en stund.” Han slickar sig om munnen igen.

Sigrid säger ingenting.

”Om du vill”, fortsätter han.”Jag har en ascool samling handvapen.”

Med ens lyser Sigrids ansikte upp. Planen fortsätter att formas.

”Verkligen?”

 

Hans samling är helt okej och Sigrid fastnar för två lätta 9 mm Sig Sauer pistoler.

”Nu måste vi ut och provskjuta.”

”Va, nej, eller vill du?” Han börjar svettas lite mer och Sigrid ler inombords.

”Absolut. Nu. Så kan vi ägna oss åt varandra sen.” Hon lägger huvudet på sned och låter det långa röda håret draperas vackert över axlarna. Leendet är varmt. ”Vi kan se fullmånen inatt.”

 

Väl ett par mil utanför stan svänger Sigrid den lilla lånade bilen in på en smal väg intill en skog. Hon stannar vid en glänta och solen håller just på att gå ner. Hyresvärden ser sig omkring genom bilfönstret. Han slickar sig om munnen på ett annat sätt nu. Snabbare och med flackande blick. 

”Här är ju ingen skjutbana.”

”Nej. Kliv ut.”

Han gör som hon säger och ser frågande på när hon osäkrar pistolerna och ställer sig vid vägkanten med en pistol i varje hand.

”Spring.”

”Va?”

”Jag sa spring”, säger Sigrid och skjuter ett skott alldeles intill hans fötter.

Hyresvärden springer.

Planen genomförs.