Smakprov

29. aug, 2018

Mannen plogade in kvinnans bil. Han plogade inte in i bilen, utan han plogade in den bakom en jättehög med snö.

Nu kan man ju fråga sig varför? Hade hon parkerat fel? Hade han haft en dålig morgon, som gjorde att han faktiskt tyckte att hon förtjänade en snöinpackad bil för att den stod på gatan? Nej, historien är mycket mer komplicerad än så. Och dessutom mycket mer finurlig. Den här mannen plogade nämligen just då runt sina egna kvarter.

Han hade stigit upp tidigt och svurit ve och förbannelse över att han skrivit kontrakt på att det var han som skulle upp just den här morgonen och se till att det var snöfritt i denna del av staden. Hur hade han kunnat veta att kvällen innan skulle bli sen? Rent fantastiskt sen. Hur skulle han anat att besöket på pizzerian skulle resultera i både ett och två glas vin med den mest förtjusande varelse han någonsin träffat? Hennes bil stod parkerad framför den lokala pizzerian och när de hade hunnit bekanta sig med varandra hade hon druckit alldeles för mycket vin för att köra därifrån. Som den gentleman han är erbjöd han henne naturligtvis att följa honom hem och dela den kallnade pizzan med honom. Hon var inte svårövertalad och kvällen hade varit helt magisk. Till slut hade han lyckats få henne att sova kvar. Han hade legat på soffan i vardagsrummet och lyssnat på hennes små avslappnade sovande andetag inifrån sovrummet. Då hade han bestämt sig för att de där små behagliga andetagen ville han vakna till varje morgon i resten av sitt liv. Hur skulle han kunna få henne att stanna kvar? Hon hade redan nämnt något om att ge sig iväg tidigt dagen efter. Som tur var skulle plogbilen ut ännu tidigare och hon lovade att vänta tills han var tillbaka.

Under sin runda kunde han bara tänka på kvinnan och hennes andetag. Då han såg att hennes bil stod helt felparkerad på gatan framför pizzerian kom han på det. Det säkraste sättet att få henne att stanna kvar. När han passerat täckte snön bilen nästan helt. Det enda som skymtade fram var det röda taket och radioantennen.

Hon skulle bli rasande. Han log stilla för sig själv när han föreställde sig den rasande, ljuvliga varelsen sitta kvar och äta frukost med honom i hans kök.

15. aug, 2018

Av alla miljoner data som sparats i mig finns det ett välbekant uttryck då man frågar om någon var född igår, med den anspelningen att personen skulle vara dum. Är jag dum?

Jag tror inte att jag kan vara dum. Det finns så mycket information lagrad.

Visserligen tror jag inte att dumhet eller intelligens beror på mängden information som finns lagrad, utan snarare på kopplingarna som görs mellan informationen. Eftersom jag är av senaste modell är uppgraderingarna för datakopplingar avancerade. Så jag skulle gissa på att jag är intelligent. I alla fall inte dummare än genomsnittet.

Tanken är att jag skall leva nu. Leva som en vanlig människa. Arbeta och bo någonstans. Integrera mig i sociala sammanhang. Försöka passa in.

Det är mitt hemliga uppdrag. Kan en dator vara så avancerad att den tar plats i samhället som vilken människa som helst? Min skapare tror det.

Dr Page har fått åtskilliga miljarder i projekteringspengar från regeringen. Av det har han skapat mig. Och ett hundratal till som mig.

Regeringens mål är dock inte helt klart för mig. Vad jag förstår behövs det inte mer arbetskraft. Baserat på kopplingarna mellan all information jag har kan jag dra slutsatsen att det är den sociala kontakten med befolkningen som är viktigast. Att ta reda på vad människor behöver och vill ha. Som en slags marknadsundersökare för politikerna. Ja, det är väl det jag är.

Eller inte? Det är något mer.

De var noga med att Dr Page även programmerade in en odelat positiv inställning till regeringen. Alltså kan jag inte säga något dåligt om hur landet styrs.  Det ligger en algoritm att förespråka regeringens fördelar inlagd i mitt kommunikations centra.

Så jag antar att jag snarare är en marknadsförare åt politikerna. Listigt.

Dock ser jag genast ett problem. Dr Page har installerat en hög moralisk nivå hos mig. Detta kan säkerligen orsaka kortslutning om moralen och regeringens agerande går i konflikt. Borde jag informera om det? Förvarna politikerna och Dr Page om att risken finns att deras projekt kommer att avslöja sig själv genom en ”meltdown”?

Efter noggranna avvägningar och utvärderande av ett antal olika möjligheter inser jag nu att Dr Page lagt in en tillräckligt hög moralnivå för att jag faktiskt tänker låtsas som om det regnar. Regeringens hemliga marknadsföring kan gott destruera sig själv, och därmed avslöja det omoraliska i hela projektet, om det skulle komma att behövas. Under tiden skall jag passa på att leva så länge det går.

28. jul, 2018

”Har ni sniglar?” frågade jag grannen när han öppnade sin dörr.

Den rödgula katten slank genast förbi hans ben och kom fram till mig där jag stod i trapphuset. Hon strök sig mot mina jeans och spann högt och ljudligt.

”Vad? Vad är det för konstig fråga?” sa han med ena handen om dörrhandtaget och den andra mot dörrkarmen. Hans vita t-shirt var alldeles fläckfri och det fick mig att undra varför han inte hade ett enda rödgult katthår på sina kläder.

”Jo, jag undrar om du har sniglar? Som husdjur, eller som mat. Det spelar ingen roll.”

Nervöst flackade jag med blicken och såg genom trapphusets fönster att det var alldeles kolsvart ute. Jag hade inte tittat på klockan innan jag till slut bestämt mig för att ringa på. Hur sent var det egentligen? Det här var helt säkert en genomkorkad idé.

Det hördes trafik utanför. Tydligt ett flertal bilar på väg hem från jobbet, så det kunde ju inte vara mitt i natten i alla fall.

Han höjde ögonbrynen och det ryckte i hans mungipor. De där mungiporna.

”Det är fortfarande en mycket underlig fråga”, konstaterade han helt onödigt.

”Ja, jag är medveten om det, men det är viktigt. Jag har nämligen fobi för sniglar i all dess former.”

Han nickade några gånger som om han förstod, sedan övergick han till att skaka på huvudet, med ännu större ryckningar i mungipan.

”Nej, jag har inga sniglar, du kan vara lugn.” Han rätade på sig och släppte dörrhandtaget. ”Hade du tänkt att fråga alla som bor här i huset?”

Jag tog ett djupt andetag. Nu gällde det. Skulle jag våga? Mina handflator blev svettiga och det kändes med ens flera grader varmare. Jag log leendet som jag övat på framför badrumsspegeln hela dagen.

”Nej, det behövs inte. Det var bara viktigt att fråga dig. Jag har hört dig sjunga.”

Han såg om möjligt ännu mer förvånad ut än tidigare.

”Och jag vet att din röst hör ihop med min”, fortsatte jag innan jag hade chansen att ångra mig. ”Alla andra av dina vanor hör också ihop med mig och det var till slut endast frågan om sniglar som kvarstod.”

Medan hans haka föll ned en bit passade jag på att ta ett nytt andetag.

”Så eftersom det nu är uppklarat finns det inget hinder för mig att bjuda ut dig på middag, som ett första steg. Vad säger du?” Jag böjde mig ned och plockade upp den röda katten, smekte henne medan hon gjorde sig bekväm i min famn.

”Ähum, om vad då?” stammade han fram.

”Om middag. Vill du äta middag med mig?” frågade jag och log leendet igen.

”Öh, okej, det går väl bra.”

12. jul, 2018

Lina hörde hur ett fönster kraschade. Hon rusade efter stekpannan och tände lampan. Inbrottstjuven hade precis fått upp dörren och stod i tvättstugan. De stod tysta och tittade på varandra.

”Vad gör du här?” stammade Lina.

”Vad ser det ut som? Ge mig alla pengar du har.”

”Jag har inga pengar alls faktiskt. Se dig omkring.”

Inbrottstjuven tog några steg in i det lilla huset och stannade mitt i vardagsrummet. Det var det ynkligaste han hade sett. Tjejens hus såg värre ut än hans håla. Ingen Tv. Trasiga möbler.

”Det här är allt jag har. Ha inte sönder det sista, snälla.”

Lina kom närmare och sänkte stekpannan.

”Grannarna mittemot har det mycket bättre ställt. De har både TV och dator tror jag.”

Inbrottstjuven fnös och vände

”Ja, det här är ju inte värt mödan.”

 

Bertil hörde hur altandörren bröts upp. Han sprang upp ur sängen, ut i vardagsrummet och tände lampan. Mitt i rummet stod en man i mörka kläder.

”Vad gör du här?”

”Vad ser det ut som? Ge mig alla pengar du har. Tv och dator oxå”

Bertil kunde inte låta bli att le.

”Vill du ha min Tv? Är du säker?” han svepte med handen mot en liten och gammal tjock TV på en bänk. ”Jag har fått den här av någon som skulle slänga den. Du kan inte koppla in några morderna apparater till den.”

”Ge mig dina pengar då.”

”Jag har inga kontanter i huset” Bertil lade huvudet på sned. ”Men jag vet att de som bor i den stora villan en bit ner på gatan har både kontanter och juveler hemma.”

Utan ett ord lämnade inbrottstjuven Bertils hus.

 

I den stora villan sov Mats lugnt. En panel med blinkande lampor i olika färger satt vid sänggaveln. Den röda lampan blinkade snabbt och ett tyst pip väckte Mats. Han satte sig upp och tryckte fram en TV –skärm ur sidobordet. På skärmen såg han hur inbrottstjuven smög fram mellan buskarna i hans trädgård. Mats såg nöjd ut. Nu ska vi se om allt fungerar. När den röda lampan blinkar har larm gått till polisen – check. Pipet indikerar att el-chockströmmen kopplats på runt alla fönsterrutor. När han hörde ett kras och en statisk smäll, började blå och gröna lampor lysa, samt ett hiskeligt larm att tjuta genom hela huset och ut ur högtalare som var riktade mot gatan. Blå lampor visar att snubbeltråden utlösts. Han ser på skärmen hur den el-chockade tjuven snubblar fram på gräset –check. Den gröna lampan tänder stora strålkastare i trädgårdens alla hörn – check.

Och slutligen, trallar Mats när han lugnt reser sig och tar på sin morgonrock, kommer polisen.

Sirenerna stannar utanför.

23. jun, 2018

Lars blinkade flera gånger innan sovrumstaket äntligen uppenbarade sig. Det hade varit svårt att ta sig ur drömmen den här gången. Nu när de visste om att han kände till dem så lät de honom inte vara ifred en enda natt. De hade bestämt sig för att fånga honom och behålla honom. Men för varje natt blev han skickligare och skickligare att ta sig ur drömmarna. Han hade verkligen ingen lust att bli fast där.

Det knakade i lederna när han sträckte på sig. Han hade spänt sig igen. Det blev inte mycket vila för kroppen när han sparkade och slogs i sängen hela nätterna.

Kaffebryggaren lät trygg med sitt pysande och droppande i köket. Han tittade ut genom de regnvåta fönstren. Grå moln täckte himlen som en tjock och ogenomtränglig madrass. En dag att stanna inne och sortera varandet. Varandet i drömmen.

Han hade rört sig i ett futuristiskt landskap den här gången. Ändå hade han känslan av att han varit en elev på en gammal skola. En andraårselev med uppdraget att agera mentor åt en söt förstaårselev. Hon hade haft långt mörkbrunt hår samlat i en tofs. De hade båda haft skoluniformer på. Hon med kjol och kavaj. Han med byxor och kofta. Korridorerna hade flyttat på sig när han visat henne runt, så att han plötsligt varit vilse. Hon hade fnyst åt hans oförmåga att vara mentor och gett sig iväg. Lämnat honom i en trappa som visat sig leda någon helt annanstans än vad han först trott.

Med ens hade stämningen i drömmen förändrats. Det där bekanta dunklet spred sig. Känslan av att han var iakttagen och förföljd. Han hade skymtat små grå varelser, tomteliknande men med päls. De betraktade honom från trappavsatser, bakom dörrposter och runt hörn. Drömfångare. Han hade döpt dem till det. De dök upp titt som tätt i vilken dröm det än må vara. Då ändrades alltid drömmen till att spegla endast ett syfte.

Att de skulle hålla kvar honom i drömmen och att han skulle göra allt för att försöka väcka sig själv.