Smakprov

28. jul, 2018

”Har ni sniglar?” frågade jag grannen när han öppnade sin dörr.

Den rödgula katten slank genast förbi hans ben och kom fram till mig där jag stod i trapphuset. Hon strök sig mot mina jeans och spann högt och ljudligt.

”Vad? Vad är det för konstig fråga?” sa han med ena handen om dörrhandtaget och den andra mot dörrkarmen. Hans vita t-shirt var alldeles fläckfri och det fick mig att undra varför han inte hade ett enda rödgult katthår på sina kläder.

”Jo, jag undrar om du har sniglar? Som husdjur, eller som mat. Det spelar ingen roll.”

Nervöst flackade jag med blicken och såg genom trapphusets fönster att det var alldeles kolsvart ute. Jag hade inte tittat på klockan innan jag till slut bestämt mig för att ringa på. Hur sent var det egentligen? Det här var helt säkert en genomkorkad idé.

Det hördes trafik utanför. Tydligt ett flertal bilar på väg hem från jobbet, så det kunde ju inte vara mitt i natten i alla fall.

Han höjde ögonbrynen och det ryckte i hans mungipor. De där mungiporna.

”Det är fortfarande en mycket underlig fråga”, konstaterade han helt onödigt.

”Ja, jag är medveten om det, men det är viktigt. Jag har nämligen fobi för sniglar i all dess former.”

Han nickade några gånger som om han förstod, sedan övergick han till att skaka på huvudet, med ännu större ryckningar i mungipan.

”Nej, jag har inga sniglar, du kan vara lugn.” Han rätade på sig och släppte dörrhandtaget. ”Hade du tänkt att fråga alla som bor här i huset?”

Jag tog ett djupt andetag. Nu gällde det. Skulle jag våga? Mina handflator blev svettiga och det kändes med ens flera grader varmare. Jag log leendet som jag övat på framför badrumsspegeln hela dagen.

”Nej, det behövs inte. Det var bara viktigt att fråga dig. Jag har hört dig sjunga.”

Han såg om möjligt ännu mer förvånad ut än tidigare.

”Och jag vet att din röst hör ihop med min”, fortsatte jag innan jag hade chansen att ångra mig. ”Alla andra av dina vanor hör också ihop med mig och det var till slut endast frågan om sniglar som kvarstod.”

Medan hans haka föll ned en bit passade jag på att ta ett nytt andetag.

”Så eftersom det nu är uppklarat finns det inget hinder för mig att bjuda ut dig på middag, som ett första steg. Vad säger du?” Jag böjde mig ned och plockade upp den röda katten, smekte henne medan hon gjorde sig bekväm i min famn.

”Ähum, om vad då?” stammade han fram.

”Om middag. Vill du äta middag med mig?” frågade jag och log leendet igen.

”Öh, okej, det går väl bra.”

12. jul, 2018

Lina hörde hur ett fönster kraschade. Hon rusade efter stekpannan och tände lampan. Inbrottstjuven hade precis fått upp dörren och stod i tvättstugan. De stod tysta och tittade på varandra.

”Vad gör du här?” stammade Lina.

”Vad ser det ut som? Ge mig alla pengar du har.”

”Jag har inga pengar alls faktiskt. Se dig omkring.”

Inbrottstjuven tog några steg in i det lilla huset och stannade mitt i vardagsrummet. Det var det ynkligaste han hade sett. Tjejens hus såg värre ut än hans håla. Ingen Tv. Trasiga möbler.

”Det här är allt jag har. Ha inte sönder det sista, snälla.”

Lina kom närmare och sänkte stekpannan.

”Grannarna mittemot har det mycket bättre ställt. De har både TV och dator tror jag.”

Inbrottstjuven fnös och vände

”Ja, det här är ju inte värt mödan.”

 

Bertil hörde hur altandörren bröts upp. Han sprang upp ur sängen, ut i vardagsrummet och tände lampan. Mitt i rummet stod en man i mörka kläder.

”Vad gör du här?”

”Vad ser det ut som? Ge mig alla pengar du har. Tv och dator oxå”

Bertil kunde inte låta bli att le.

”Vill du ha min Tv? Är du säker?” han svepte med handen mot en liten och gammal tjock TV på en bänk. ”Jag har fått den här av någon som skulle slänga den. Du kan inte koppla in några morderna apparater till den.”

”Ge mig dina pengar då.”

”Jag har inga kontanter i huset” Bertil lade huvudet på sned. ”Men jag vet att de som bor i den stora villan en bit ner på gatan har både kontanter och juveler hemma.”

Utan ett ord lämnade inbrottstjuven Bertils hus.

 

I den stora villan sov Mats lugnt. En panel med blinkande lampor i olika färger satt vid sänggaveln. Den röda lampan blinkade snabbt och ett tyst pip väckte Mats. Han satte sig upp och tryckte fram en TV –skärm ur sidobordet. På skärmen såg han hur inbrottstjuven smög fram mellan buskarna i hans trädgård. Mats såg nöjd ut. Nu ska vi se om allt fungerar. När den röda lampan blinkar har larm gått till polisen – check. Pipet indikerar att el-chockströmmen kopplats på runt alla fönsterrutor. När han hörde ett kras och en statisk smäll, började blå och gröna lampor lysa, samt ett hiskeligt larm att tjuta genom hela huset och ut ur högtalare som var riktade mot gatan. Blå lampor visar att snubbeltråden utlösts. Han ser på skärmen hur den el-chockade tjuven snubblar fram på gräset –check. Den gröna lampan tänder stora strålkastare i trädgårdens alla hörn – check.

Och slutligen, trallar Mats när han lugnt reser sig och tar på sin morgonrock, kommer polisen.

Sirenerna stannar utanför.

23. jun, 2018

Lars blinkade flera gånger innan sovrumstaket äntligen uppenbarade sig. Det hade varit svårt att ta sig ur drömmen den här gången. Nu när de visste om att han kände till dem så lät de honom inte vara ifred en enda natt. De hade bestämt sig för att fånga honom och behålla honom. Men för varje natt blev han skickligare och skickligare att ta sig ur drömmarna. Han hade verkligen ingen lust att bli fast där.

Det knakade i lederna när han sträckte på sig. Han hade spänt sig igen. Det blev inte mycket vila för kroppen när han sparkade och slogs i sängen hela nätterna.

Kaffebryggaren lät trygg med sitt pysande och droppande i köket. Han tittade ut genom de regnvåta fönstren. Grå moln täckte himlen som en tjock och ogenomtränglig madrass. En dag att stanna inne och sortera varandet. Varandet i drömmen.

Han hade rört sig i ett futuristiskt landskap den här gången. Ändå hade han känslan av att han varit en elev på en gammal skola. En andraårselev med uppdraget att agera mentor åt en söt förstaårselev. Hon hade haft långt mörkbrunt hår samlat i en tofs. De hade båda haft skoluniformer på. Hon med kjol och kavaj. Han med byxor och kofta. Korridorerna hade flyttat på sig när han visat henne runt, så att han plötsligt varit vilse. Hon hade fnyst åt hans oförmåga att vara mentor och gett sig iväg. Lämnat honom i en trappa som visat sig leda någon helt annanstans än vad han först trott.

Med ens hade stämningen i drömmen förändrats. Det där bekanta dunklet spred sig. Känslan av att han var iakttagen och förföljd. Han hade skymtat små grå varelser, tomteliknande men med päls. De betraktade honom från trappavsatser, bakom dörrposter och runt hörn. Drömfångare. Han hade döpt dem till det. De dök upp titt som tätt i vilken dröm det än må vara. Då ändrades alltid drömmen till att spegla endast ett syfte.

Att de skulle hålla kvar honom i drömmen och att han skulle göra allt för att försöka väcka sig själv.

5. jun, 2018

Filiot gick med blicken ner i gräset och med fingrarna krampande om handtaget på den lilla buren. När han kom fram till mitten på arenan ställde han buren på bordet och öppnade burdörren. Den lilla varelsen smög försiktigt fram mot päronbiten som Filiot lockade med. Med glädje och iver stod den på bordet och smaskade i sig den saftiga frukten. Det bildades en liten sjö av fruktsaft runt dess små fötter. Publiken som satt ihopträngda på läktarna runt gräsplanen mumlade och famlade med sina kikare.

Varelsen växte, sträckte på sig och bredde ut sina enorma vingar i luften. Den cirkulerade över huvudena på den förstummade publiken, bemästrade konster som säkert skulle vinna tävlingen. Efter en stund hördes en hornstöt från tävlingsledartornet och varelsen landade framför den lilla buren. Den fällde ihop vingarna, krympte och gick med hängande huvud tillbaka in i buren igen. Drog igen burdörren efter sig och satte sig i ett hörn. Publiken stod upp och applåderna dånade. Filiot tittade inte på varelsen. Han kunde inte, för då sved det så konstigt i magen. Särskilt när varelsen tittade tillbaka med sina stora, bleka ögon.

Vid prisutdelningen kom flera viktiga personer fram och klappade Filiot på axeln och skakade hans händer. De stack fram sina stora näsor mot buren och kikade på varelsen och skrattade. Filiot kom på sig själv med att önska att han satt därinnne med varelsen bakom ryggen. Skyddade den från alla nyfikna blickar. Nu såg den lille så sårbar ut. Ihopkrupen i ett hörn bland sågspånen som täckte botten på buren, med armarna runt knäna och blicken i magen.

”Nu är det bara finalpokalen kvar”, hörde Filiot bakom ryggen. Agata stirrade på honom genom sina runda glasögon som förstorade ögonen så hon såg ut som en tecknad figur. Det grå krulliga håret stod som vanligt som en kvast rakt upp i vädret.

”Jag vill nog inte tävla med honom mer”, viskade Filiot.

”Va, inte tävla? Vad menar du?”

”Men ser du inte hur ledsen han är?” Filiot svepte med armen mot buren och den lille tittade upp.

”Äsch, snälla du, det är ju bara en varelse. Och tänk på att du kan bli den yngste tränaren någonsin att vinna finalen.” Agata rättade till glasögonen och vände sin spetsiga näsa mot buren. ”Sen kan du göra vad du vill med honom.”

Filiot ryckte på axlarna och tog med sig buren och gick. Han kände att varelsen tittade på honom. När han kommit en bit sneglade han ner mot buren. Mycket riktigt. De där ögonen. Bedjande och sorgsna.

”Sluta stirra”, fräste han och ruskade om buren så att varelsen tumlade omkring därinne och slog huvudet mot gallret. Filiot stannade och satte sig vid vägkanten. ”Förlåt. Hur gick det?” viskade han genom klumpen i halsen. Han stoppade in ett finger i buren och varelsen gick fram till fingret och smekte det med sin beniga lilla hand. Klumpen i halsen blev med ens större och andningen blev hackig. Och varför började det svida i ögonen så att han var tvungen att blinka?

Filiot tog ett djupt andetag. ”Jag mår inte bra. Jag tror jag är för sjuk för att ställa upp i finalen.”

Varelsen lade huvudet på sned och tittade på honom och blinkade. Filiot öppnade burdörren. ”Det är lika bra att du ger dig iväg för jag kommer inte att tävla mer.”

Varelsen klev försiktigt ut ur buren och stannade framför Filiots fötter. Han bugade djupt och stod sen och tittade på Filiot länge, som om han väntade på något.

”Du får en päronbit, men sen får du ge dig iväg. Jag kan inte hålla på att plocka päron åt dig hela livet.” Filiot sträckte fram en saftig bit åt varelsen som slukade den i ett nafs för att sedan växa och breda ut sina vingar. Filiot reste sig och räckte över buren. ”Den här ska jag inte använda mer.”

Varelsen tog emot den lilla buren och med ett kraftfullt ryck slet han den i två delar och kastade den på marken. Sedan slog han med vingarna så att vindraget fick Filiots tårfyllda ögon att rinna över.

De majestätiska vingarna bar varelsen allt längre bort, tills allt som syntes var en liten prick som försvann bakom ett moln.

18. maj, 2018

”Gärna en giftig sådan.”

Bella tittar på Sigrid med ett tveksamt uttryck i ansiktet. Skojar hon? Hon ser allvarlig ut men man vet aldrig riktigt med Sigrid. Hon är den mest oberäkneliga människa Bella träffat, och allt som oftast är hennes kommentarer en överraskning. Som nu.

”Vad ska du med en orm till?” Bella frustar i något som låter som ett mellanting mellan en hostning och ett skratt. Antagligen för att hon inte vet om det är läge att skratta eller inte. Sigrid rör inte en min.

”Glöm det. Jag antar att det strider mot reglerna.”

”Ja, det gör det faktiskt. Ormarna är inte mina att dela ut, och även om de skulle vara det så får man inte hantera tropiska djur hur som helst i Sverige.” Bella går runt disken och sätter sig på pallen bakom kassan.

Fåglarna i burarna längs väggen i den  nyöppnade djuraffären kvittrar och sjunger och kraxar. Bella har slutat att höra dem men Sigrid drar ihop ögonbrynen när hon blänger på den stora röda aran i den runda buren intill disken. Den skränar värst och det är obegripligt att affärsägarna valt att sätta den olidliga fågeln just här.

”Jag måste dra. Får hitta på något annat att ha ihjäl hyresvärden med.”

Bella skrattar högt men tystnar snabbt. Sigrid ser fortfarande allvarlig ut när hon vänder och går ut genom dörren.

 

När Sigrid kommer hem till lägenheten står han där igen. Svettig och flinande. Hon sväljer ett par gånger innan hon ler sitt allra vackraste leende. Hon ser hur han omedelbart börjar dra i byxorna som om han behöver rätta till något. Leendet känns stelare när hon närmar sig men hon bestämmer sig att inte visa sin motvilja. Planen formas vidare.

”Jag kan inte fatta att jag fått se dig två gånger på en månad. Sa inte du att ingen annan i huset har haft den äran?”

Den unga, överviktiga hyresvärden drar handen över sin bleka kind och ler ännu bredare.

”Det stämmer. Du är faktiskt den enda som har träffat mig i verkliga livet. Jag lever mest digitalt. Jag stod vid mitt fönster när jag såg dig komma, så jag gick ner hit.”

Sigrid plockar upp lägenhetsnyckeln men tvekar att öppna. Hur ska hon göra om han tränger sig på och vill komma med in?

”Jaha. Och hur länge stod du vid fönstret den här gången?”

”Inte så länge. En timme kanske.”

Sigrid sväljer och sätter sakta nyckeln i låset. Hyresvärden står och ser på. Drar i byxorna.

”Hur kommer det sig att du inte träffar de andra hyresgästerna?” Hon håller nyckeln som sitter i låset utan att vrida om den.

”Åh, det är för att ingen annan är så söt som du. Man kan faktiskt styra en hel fastighet, håva in hyror, beställa vaktmästartjänster och allt annat, utan att behöva lämna sin egen lägenhet. Allt kan signeras elektroniskt.” Han sträcker på nacken och rätar ut ett par av hakorna som trängs på den svettiga halsen.

”Som dikten du signerade och skickade till mig på mailen ?” Sigrid har lite lättare att få fram ett leende när hon tänker på hur han lagt in en bild av sin egen handskrivna signatur på dokumentet. Det var då planen hade börjat formas.

”Njae, det är bara du som fått en dikt.” Han slickar sig långsamt om de röda läpparna.

Han är vidrig. Ser på henne som om det bara är en tidsfråga innan hans svettiga händer är överallt på hennes kropp. Krävande. Ingen annan i huset har sett honom. Det skulle vara en enkel sak att skicka ut ett undertecknat brev till alla hyresgäster att kontonumret för hyresinbetalningar har ändrats. Sigrid har inga moraliska problem med sin plan. Problemet är bara hur hon ska få honom att försvinna.

”Ville du något särskilt?” Hon har ännu inte vridit om nyckeln.

”Jag tänkte höra om du vill komma upp till mig en stund.” Han slickar sig om munnen igen.

Sigrid säger ingenting.

”Om du vill”, fortsätter han.”Jag har en ascool samling handvapen.”

Med ens lyser Sigrids ansikte upp. Planen fortsätter att formas.

”Verkligen?”

 

Hans samling är helt okej och Sigrid fastnar för två lätta 9 mm Sig Sauer pistoler.

”Nu måste vi ut och provskjuta.”

”Va, nej, eller vill du?” Han börjar svettas lite mer och Sigrid ler inombords.

”Absolut. Nu. Så kan vi ägna oss åt varandra sen.” Hon lägger huvudet på sned och låter det långa röda håret draperas vackert över axlarna. Leendet är varmt. ”Vi kan se fullmånen inatt.”

 

Väl ett par mil utanför stan svänger Sigrid den lilla lånade bilen in på en smal väg intill en skog. Hon stannar vid en glänta och solen håller just på att gå ner. Hyresvärden ser sig omkring genom bilfönstret. Han slickar sig om munnen på ett annat sätt nu. Snabbare och med flackande blick. 

”Här är ju ingen skjutbana.”

”Nej. Kliv ut.”

Han gör som hon säger och ser frågande på när hon osäkrar pistolerna och ställer sig vid vägkanten med en pistol i varje hand.

”Spring.”

”Va?”

”Jag sa spring”, säger Sigrid och skjuter ett skott alldeles intill hans fötter.

Hyresvärden springer.

Planen genomförs.