Vilken egoboost att få bli inbjuden till ett litteraturcafé och ombedd att prata om sig själv!

Det kan vara lite pirrigt att stå framför en mängd människor men när människorna är så rara och fina som de jag träffade idag, så är det inga problem. Faktum är att jag kände mig så bekväm att jag totalt glömde bort vad jag pratade om, började berätta historier som jag gillar och släppte in hela åhörarskaran i min fantasivärld.

Jag berättade om all fantastisk historisk research, som med en smula fantasi och en del ifrågasättande, leder till nya spännande äventyr. Som kanske har hänt....eller inte. Det är nämligen så jag får fram mina bokideér. Och jag älskar det! 

När jag läser om en historisk händelse frågar jag mig alltid om det verkligen kan ha gått till så...eller kanske det gick till på ett annat sätt? På ett sätt som ingen känner till. Ett hemligt äventyr, som är mycket mer spännande och fänslande än det som står skrivet i historieböckerna. Sedan leder det vidare till andra händelser som kanske berör andra historiska personer, som även de avvikit från gängse uppfattning - och vips har jag en intressant berättelse.

Det var i dessa tankebanor jag drog iväg under föredraget idag...och åhörarna satt tysta med halvöppna munnar. Till slut hittade jag tillbaka från min lilla utvikning, men då visade det sig att det var just när jag uppslukats av min egen fantasi, när mina ögon glittrat av insipration, som publiken tyckt mest om föreläsningen.

Vad har det lärt mig? Jo, att jag inte ska vara så uppstyrd kring en punktlista, utan istället prata om det jag verkligen brinner för. För det syns verkligen!

🤪

Det här med skrivandet är så kluvet. Jag märker hur jag blir mer och mer ambivalent. Jag trodde det skulle vara tvärtom. Att jag genom skrivandet skulle hitta mitt speciella förhållningssätt till att vara eller inte vara. Men det visar sig att jag byter åsikt hela tiden, allteftersom det passar situationen.

När det inte går så bra, kan jag säga att jag skriver bara för min egen skull. Jag behöver inte bekräftelse eller exponering (där lurar jag ofta mig själv rätt bra). Tar det med ro och förväntar mig inte någon lönande framtid i det här.

Sedan, när jag fått nya positiva recensioner, försäljningen ökar och lilla jag har hamnat i skyltfönstret hos små fina bokhandlare, ja då finns det inga gränser för min storhet. Jag frossar i bekräftelse och planerar inför den strålande framtiden. Och visst är det kul. Men någonstans i bakhuvdet är jag medveten om att käftsmällen står och väntar bakom ett hörn. Redo att slå till just när mitt leende är som bredast.

Är jag manodepressiv? Eller är det det här som kallas livet? Eller är det helt enkelt så att jag inte ännu har bestämt mig för min egen inställning till mitt skrivande. Det kanske jag aldrig kommer att göra. 

Just nu känns det i alla fall helt ok!

🙂

Nu när "Silverbibeln" (uppföljaren till Femte dagen) är ute på redigeringsrunda passar jag på att planera nästa bokprojekt. Jag har just kommit från ett möte med Freddie Eriksson och tillsammans planerar vi att skriva ett spiondrama som utspelar sig under andra världskriget. En cylinderhatt spelar en avgörande roll bland alla intriger och vändningar.

Just denna fas av författandet är min favoritdel. Att hitta på ett mysterium, skapa intriger och till slut få det hela att knytas samman. Vi har diskuterat och fantiserat fram och tillbaka tills vi totalt tappat bort oss - alltså inte riktigt fått ihop det. Mest svämmar det över av intriger och hjärnan behöver börja sortera. 

Efter ett sådant möte passar det därför extra bra att ta båten ut i solen och havet, och bara fundera. För hjärnan behöver slappna av och vätskas upp. Värmen är ljuvlig, men det gäller att inte glömma att dricka. Vattnet håller mig igång och låter tanken fokusera.

Det blir nog en bok till slut, hoppas jag. Med lite hjälp av cylinderhatten och vatten.

😎

Vårkänslor. Det spritter i kroppen. Jag tänkte dedikera det här blogginlägget till en människa som inte går att motstå. Inte för att kärleken ligger i dvala under resten av året. Knappast. Men när solen, värmen och fågelkvittret kommer, blir jag så löjligt romantisk. 

Nåja, människan i fråga har jag haft glädjen att gifta mig med. Det är inte alla som har den turen. Eller är det tur? Kanske är det bara en fråga om erfarenhet. Om att det faktiskt är jag som har lyckats skaffa mig förmågan att se och älska. 

När jag tittar tillbaka på alla mina misstag och fallgropar, inser jag att det faktiskt är annorlunda den här gången. Jag gifte mig inte för att han gör mig lycklig. Det är något jag måste klara av att göra själv. Nej, jag gifte mig för att det gav mig chansen att få ge något till en människa jag gillar. Att ge och ge så mycket jag bara kan av allt jag har. Utan att vara rädd.

Tänk så ofta ett förhållande är som ett handelsavtal. Om du älskar mig, älskar jag dig. Om du inte älskar mig, så sticker jag. Men att älska på riktigt betyder ju att jag älskar utan att kräva något tillbaka. När jag upptäckte det, blev allt så mycket lättare. Jag är inte beroende av någon, för jag, och endast jag själv, är ansvarig för att göra mig lycklig. Det betyder att jag kommer att vara lycklig oavsett. Jag älskar inte honom mest i hela världen. Men jag tror nog att jag älskar honom lika mycket som jag älskar mig själv. Sedan är det ju bara en bonus att vara gift med en man som redan har förstått det här med riktig kärlek sedan länge. En bonus för att jag får vara i närheten av någon jag har svårt att motstå.

❤

I helgen som gick var jag på den klart sämsta försäljningen jag gjort någonsin. Inte en enda bok blev såld. Då kryper katastroftankarna fram. Vad håller jag på med? Varför tror jag att någon vill läsa mitt dravel? Se, så pinsamt det blir. Ingen kommer ens fram och pratar. 

Som tur var vi fyra stycken som stod på marknaden och grubblade fram den ena tänkbara förklaring efter den andra till varför ingen, trots våra breda leenden, köpte böcker. Det var för varmt. Folk bara flanerade och åt glass, hade inte ork att handla. Extremt lite folk på marknaden överhuvudtaget etc.

Det spelar ingen roll. Hade jag varit själv hade jag nog gått och dränkt mig. 

Men det är vid sådana här tillfällen jag behöver ta ett steg bakåt och få lite distans.

När jag tänker efter så var det verkligen inte rätt forum, en sporadiskt besökt loppis i solgasset. Då har jag lärt mig det. Ingen katastrof. Jag fick träffa tre andra trevliga damer i samma sits som mig. Jag passade på att njuta av solen jag också. På det stora hela var det ändå inte så tokigt. 

Dessutom är det ju inte mina böcker som gör att jorden går runt. Även om jag ibland tror det.

🙂